— 116 —
— Kungen af Navarra.
— Aha! Visste han också om stegen, det skulle jag då aldrig ha trott! Nu ska' vi snart sätta Anjou i eld och lågor — och kanske Navarra också. Det blir en liten nätt eldsvåda!
— Du talade ju om, att du skulle sammanträffa med någon? sade hertigen hastigt.
— För böfveln! Det var ju så sant! Jag hade så när glömt det för nöjet att samtala med ers höghet.
— Tar du din häst?
— Om ers höghet kan ha någon nytta af den, så må ers höghet gärna behålla den. Jag har en till.
— Godt! Jag behåller hästen. Vi få göra upp våra räkningar sedan.
— Ja, ers höghet! Gud gifve, att jag då inte måtte vara skyldig er något!
— Hvarför det?
— Därför, att jag inte tycker om den, som brukar sköta edra räkenskaper.
— Bussy!
— Nå, vi ska' inte tala om det där vidare, ers höghet.
Hertigen räckte handen åt Bussy — han visste, att han behöfde honom.
Bussy tog hertigens hand, men han skakade på hufvudet.
Så gick han sin väg.
XVI.
SAINT-LUC BESÖKER BUSSY.
Bussy återvände till sin bostad i det tjockaste mörker. I stället för att finna Saint-Luc väntande där, låg ett bref på bordet med underrättelse, att Saint-Luc skulle infinna sig dagen därpå.
Vid sextiden på morgonen begaf sig Saint-Luc mycket riktigt på väg till Angers, åtföljd af en ridknekt. Han kom till staden just då portarna öppnades, och fortsatte till Bussys bostad, utan att ge akt på det ovanligt rörliga lifvet på gatorna.
De båda vännerna hälsade hvarandra med en hjärtlig omfamning.
— Ni måste hålla till godo med den gästvänlighet, jag kan bjuda
