Den här sidan har korrekturlästs

— 118 —

på min vänskap. Ni vet för öfrigt, att min vänskap innefattar tre saker: min börs, min värja och mitt lif.

— Tack! sade Saint-Luc, jag antar ert erbjudande, men jag förbehåller mig att få ge revanche.

— Och hvad vill ni säga om Diana?

— Jag ämnade fråga, om ni inte ämnar göra visit på slottet?

— Jag tackar för uppmaningen, käre vän, men jag har mina skrupler …

— Det förstår jag nog. På Méridor riskerar ni att träffa herr de Monsoreau, fastän han för närvarande bör vara åttio mil härifrån … Ni riskerar att nödgas trycka hans hand, och det är hårdt att nödgas trycka en mans hand, då man helst ville strypa honom … Och slutligen riskerar ni också att få se honom omfamna Diana, och det är både hårdt och svårt att se en annan omfamna den man älskar.

— Å! utbrast Bussy med kväfdt raseri, jag hör, att ni mer än väl förstår, hvarför jag inte vill till Méridor! Och nu, min käre vän …

— Vill ni, att jag skall gå? sade Saint-Luc, som misstog sig på Bussys mening.

— Nej, tvärtom, svarade Bussy, jag ber er stanna, ty jag vill nu i min tur göra er några frågor. Har ni inte hört skott och klockringning härifrån i natt?

— Jo, det hörde vi verkligen, och vi undrade, hvad det kunde betyda.

— Märkte ni ingenting ovanligt på stadens gator under er hitfärd?

— En ovanlig liflighet, menar ni?

— Ja.

— Nå — hvad skall allt detta betyda?

— Det betyder, att hans höghet hertigen anlände hit i går afton, käre vän.

Saint-Luc hoppade högt upp från stolen med en min, som om man underrättat honom, att själfva Lucifer var kommen.

— Är hertigen här? Det påstods ju, att han var i fångenskap i Louvren!

— Det är just därför att han har varit det, som han nu är här i Angers. Han lyckades ta till flykten genom ett fönster, och har tagit sin tillflykt hit.

— Nå? sade Saint-Luc i frågande ton.

— Här erbjuder sig ju nu ett förträffligt tillfälle för er att hämnas på kungen för de små förtretligheter, han har skaffat er. Hertigen har redan ett parti, han ämnar nu samla trupper, och rätt som det är få vi ett litet nätt borgerligt krig.

— Aha! utbrast Saint-Luc.

— Och jag tänker mig, att vi båda kämpa tillsammans.