— 123 —
François var oense med sin bror, bannlyst från Louvren och stod i spetsen för ett uppror i landsorten. Bussy kastade hertigens materiella intressen i en vågskål och hans erotiska fantasier i en annan — och han fann, att de sistnämnda måste vara fjäderlätta i jämförelse med de andra.
Han kände sig benägen att förlåta hertigen allt annat, om han blott icke vidare försökte eftersträfva Diana.
Han deltog med lif och lust i aftonens bankett och var, som alltid, en älskvärd och uppmärksam kavaljer. När musiken spelade upp tilll dans, var han outtröttlig i att arrangera nya turer och undervisa de dansande i det allra modernaste i den vägen.
Det föll af sig själft, att han blef föremål för damernas förtjusning och herrarnas afsky. Några af de sistnämnda betraktade honom med miner, som icke behagade honom. Han vred då upp sina mustascher och frågade dem, om de hade lust att göra en månskenstur tillsammans med honom efter festens slut.
Men Bussys rykte hade gått före honom till Angers, och de betackade sig för äran af hans sällskap.
XVII.
RÉMY KOMMER ÅTERIGEN BUSSY TILL HJÄLP.
Vid porten till hertigens palats fann Bussy till sin stora öfverraskning en ung man med ett gladt, öppet och trofast ansiktsuttryck, väntande på honom.
— Å! utbrast han med den lifligaste glädje, är det verkligen du, Rémy?
— Ja visst, herr grefve!
— Och jag, som just funderat på att skrifva efter dig!
— Är det verkligen sant?
— På min heder!
— Det är ju alldeles ypperligt! Jag har varit rädd, att ni skulle bli ond på mig.
— Hvarför det?
— Därför att jag har kommit hit utan lof. Men jag hörde ju, att hertigen af Anjou hade flytt från Louvren och begifvit sig af till sin provins och jag visste, att ni befann er i närheten af Angers. Då tänkte jag: Här blir borgerligt krig af, och hela massor af hugg och styng komma att rispa min nästas hud. Och då jag nu en gång älskar min nästa så som mig själf, så skyndade jag hit för att hjälpa och hela.
— Det var bra gjordt af dig, Rémy! Jag har svårt att vara dig förutan.
— Hur mår Gertrude, herr grefve?
Den unge ädlingen smålog.
— Jag lofvar, att jag skall fråga Diana om det nästa gång jag träffar henne, svarade han.
