— 124 —
förmåga, emedan hertigen måste fylla sina penningskrin genom en liten extra uttaxering på sina goda och trogna vasaller.
Och slutligen hade man också hertigens korrespondens.
Men Bussy visste på förhand, att den sysselsättningen ej skulle upptaga mycket af hertigens tid. Hertigen af Anjou skref sällan bref. Han visste endast alltför väl, att det skrifna ordet icke kan utplånas eller glömmas så lätt som det sagda.
Grefve Bussy satt således och såg på, när hertigen öppnade ögonen, men utan att kunna läsa någonting alls i hans ansikte.
— Äh! Äh! gäspade hertigen och sträckte på sig, är du redan här?
— Ja, ers höghet! Jag har inte alls kunnat sofva i natt, så har jag grubblat öfver ers höghets intressen. Hvad ska vi göra nu på morgonen? Om vi skulle rida på jakt.
— Minsann, den sysselsättningen hade jag glömt, tänkte Bussy inom sig.
— Hvad för något? utbrast hertigen. Du påstår, att du har legat och grubblat på mina förhållanden hela natten — och hela resultatet af dina vakna grubblerier är att du föreslår att vi gå på jåkt!
— Nå — vi ha inga hundar heller, sade Bussy-
— Och ingen öfverhofjägmästare, tillade hertigen.
— Det skulle allt vara bra mycket angenämare att få jaga honom förutan.
— Men det tycker inte jag! Jag saknar honom.
Hertigen sade detta med så egendomlig min, att Bussy ej kunde undgå att lägga märke därtill.
— Denne ers höghets hedervärde vän tycks inte heller ha bidragit till er befrielse, sade han. Hertigen smålog.
— Det där leendet känner jag till! Bäst att herr de Monsoreau aktar sig!
— Är du mycket förbittrad på honom? frågade hertigen.
— På Monsoreau?
— Ja.
— Hvarför skulle jag vara det?
— Därför att han är min vän.
— Af det skälet vill jag snarare beklaga honom.
— Hvad vill det säga?
— Att ju högre ers höghet hjälper honom att stiga, desto djupare blir en gång hans fall.
— Å, nu hör jag att du är vid godt lynne.
— Jag?
— Ja, ty det är bara när du är på riktigt godt humör, som du uppvaktar mig med detta slags djärfheter. Nå, det kan nu vara likgiltigt! Men jag håller i alla fall fast vid, att Monsoreau kunde ha varit oss till stor nytta här i orten.
