— 33 —
mot honom på ett så lockande sätt, att Bussy gjorde en våldsam ansträngning för att kunna kasta sig till hennes fötter. Men han kände sig fängslad vid sin bädd lika ohjälpligt som liket ligger fängsladt i grafven, medan den odödliga anden stiger till högre rymder.
Detta tvingade honom att närmare betrakta sitt läge, och det föreföll honom, som om den präktiga sängen vore ett skulpteradt mästerverk från François I:s tid med omhängen af hvit sidendamast, broderad i guld.
Vid åsynen af den vackra kvinnan förlorade Bussy allt intresse för figurerna på väggarna och i taket. Kvinnoporträttet blef nu det enda i världen för honom, och han försökte att se det tomrum, som hon hade lämnat efter sig i ramen. Men framför denna ram sväfvade ett moln, som dolde den och som hans ögon omöjligt kunde genomtränga. Hans blick riktades ånyo på den mystiska, förtjusande uppenbarelsen, och i sin hänförelse försökte han improvisera en vers till hennes ära.
Men plötsligt var den härliga gestalten försvunnen, en mörk figur trädde mellan henne och Bussy. Och denna figur gick med tunga steg och sträckte händerna framför sig som en blindbock.
Bussy kände att vreden steg honom åt hufvudet. Han greps af ett sådant raseri mot den ovälkomne besökaren, att han mycket säkert skulle ha kastat sig öfver honom, om han haft förmåga att röra sig. Vi måste till och med tillstå, att han gjorde ett försök därtill, men detta visade sig fullkomligt gagnlöst.
Medan han förgäfves sökte lösgöra sig från det läger, vid hvilket han tycktes vara fjättrad, hörde han den nykomne tala.
— Är jag ändtligen framme nu? frågade han.
— Ja, svarade en stämma så ljuf, att den satte hvarenda fiber i Bussys hjärta i dallring, och nu kan ni ta bort bindeln.
Bussy gjorde en ansträngning för att se efter, om den ljufva röstens ägarinna var identisk med det vackra porträttet, men hans försök var fruktlöst. Han såg nu endast framför sig ett ungt och behagligt manligt ansikte, som kastade förvånade blickar omkring rummet, sedan bindeln tagits bort.
— Drag för tusan, karl! tänkte Bussy.
Han försökte uttrycka denna tanke i ord eller i gester, men det ena var honom lika omöjligt som det andra.
— Aha, nu förstår jag, sade den unge mannen och närmade sig sängen. Ni är sårad, min herre, eller hur? Men vi skola väl försöka att lappa ihop er igen.
Bussy ville svara, men han insåg att detta var en omöjlig sak. Hans ögonglober simmade i iskall dimma och det stack i hans fingerspetsar, som om de genomborrades af hundratusen knappnålar.
— Är såret lifsfarligt? frågade nu den ljufva rösten, med ett utryck
