Den här sidan har korrekturlästs

— 126 —

— Huru så?

— Därför att han har en mängd gods i närheten.

— Har han det?

— Han eller hans hustru — det är ju sak samma.

Bussy bet sig hårdt i läppen. Nu förde hertigen återigen deras samtal till samma punkt, hvarifrån han hade haft så svårt att afvända det dagen förut.

— Säger ni det, ers höghet! sade han långsamt.

— Naturligtvis! Méridor ligger endast tre mil från Angers. Det måste du väl veta, eftersom det var du, som förde den gamle baronen till Paris!

Bussy förstod, att det nu gällde att vara på sin vakt.

— Visst förde jag honom med mig, sade han, det kunde inte själfva tusan bli af med honom, så som han hakade sig fast vid mig! Och för resten hade han inte mycket godt af mitt beskydd.

— Vet du, jag har fått en idé! sade hertigen.

— Seså, för böfveln! sade Bussy, som alltid var misstrogen gent emot hertigens infall.

— Ja! Monsoreau har segrat öfver dig i första instansen. Men jag vill ge dig rätt i den andra.

— Hvad menar ni med det, ers höghet?

— Det är mycket enkelt. Du känner mig, Bussy?

— Ja, gunås.

— Tror du, att jag är den som lider en oförrätt och låter det vara ohämnadt?

— Det kommer an på …

Hertigen log ett ännu elakare leende än det förra. Han bet sig i läppen och nickade betydelsefullt.

— Vill ers höghet förklara sig närmare? frågade Bussy.

— Nå, jag skall göra det! Örfverhofjägmästaren har egentligen stulit en ung flicka, som jag älskade, och gjort henne till sin hustru. Nu ämnar jag i min tur stjäla hans hustru och göra henne till min älskarinna.

Bussy ansträngde sig för att framtvinga ett småleende. Men hur ifrigt han än önskade det, lyckades han likväl endast åstadkomma en grimas.

— Ämnar ers höghet stjäla herr de Monsoreaus hustru? stammade han.

— Det bör gå ganska lätt, föreställer jag mig, svarade hertigen. Hon har ju återvändt hit till sin fars gods, och du har sagt mig, att hon afskyr sin man. Utan att vara alltför fåfäng kan jag väl således räkna på, att hon bör föredraga mig framför Monsoreau, i synnerhet om jag lofvar henne — det som jag skall lofva henne.