— 127 —
— Och hvad skulle det vara, ers höghet?
— Att befria henne från hennes man.
— Å, men hvarför gjorde ni inte det genast? Denna fråga var nära att halka öfver Bussys läppar.
Men han hade nog kraft att hålla den tillbaka.
— Och det tänker ers höghet verkligen göra? sade han i stället.
— Du får väl se! I alla händelser skall jag göra ett besök på Méridor.
— Och det vågar ni?
— Hvarför inte?
— Ni har mod att besöka den gamle baronen, sedan ni så skamligt svek det löfte, ni hade gifvit mig …
— Jag har en ypperlig ursäkt att förebära.
— Hvar tusan tar ni den ifrån?
— Hör på! Jag skall säga till honom så här: Jag kunde inte upplösa er dotters äktenskap därför, att Monsoreau visste, dels att ni var en af Ligans förnämsta ombud här i landsorten, och dels att jag var dess egentliga öfverhufvud — och han ville sälja oss båda åt kungen!
— Bravo! Har ers höghet hittat på det där alldeles ensam?
— Inte fullkomligt, det erkänner jag, svarade hertigen.
— Då förstår jag, sade Bussy.
— Gör du det? sade hertigen, som misstog sig om Bussys verkliga mening.
— Ja.
— På det sättet inbillar jag honom, att jag genom att gifta hans dotter med Monsoreau har räddat hans eget lif, som var starkt hotadt.
— Det är verkligen superbt!
— Ja, inte sant? Apropos — se ut genom fönstret, Bussy!
— Hvad skall det tjäna till?
— Gör det, säger jag!
— Nå?
— Hurudant är vädret?
— Jag måste tillstå, att vädret är mycket vackert, ers höghet.
— Nå, säg då till om våra hästar, så rida vi till Méridor och se efter, hur den hederlige gamle baronen mår.
— Nu genast, ers höghet?
Bussy befann sig i ett ytterligt trångmål. Han visste knappt hvad han skulle ta sig till. Slutligen låtsade han lyda hertigens befallning, men vände om vid dörren.
— Ursäkta, ers höghet, sade han, men hur många hästar befaller ers höghet?
— Fyra eller fem kanske — så många du vill.
