— 128 —
— Om jag får bestämma antalet af våra följeslagare, så säger jag helst till om hundra, förklarade Bussy.
— Hundra! upprepade hertigen förvånad. Hvad skulle det tjäna till?
— För att åtminstone kunna räkna på att få tjugufem till hjälp, i fall vi skulle bli öfverfallna, svarade Bussy.
Hertigen spratt till.
— Öfverfallna? upprepade han.
— Ja, jag har hört sägas, att det finns ofantliga skogar åt det hållet — och det lär inte vara sällsynt, att man råkar på bakhåll.
— Tror du det? frågade hertigen långsamt.
— Ers höghet vet, att man mycket väl kan vara försiktig och modig på samma gång.
Hertigen försjönk i:tankar.
— Jag går och säger till om hundrafemtio, sade Bussy.
Han gick nu åter till dörren.
— Vänta ett ögonblick! sade hertigen.
— Hvad befaller ers höghet?
— Tror du, att jag kan känna mig fullt säker här i Angers?
— Staden är inte synnerligen starkt befästad. Men om den blir väl försvarad, så…
— Ja, det är en sak — men om den blir illa försvarad då? Hur tapper du än må vara, så kan du ändå inte vara på mer än ett ställe.
— Det är antagligt!
— Men om jag nu inte kan känna mig säker i Angers — och det kan jag inte, eftersom Bussy betviflar det.
— Det har jag aldrig sagt, ers höghet!
— Godt! Om jag nu inte kan känna mig säker här, så måste den saken genast repareras.
— Klokt sagdt, ers höghet.
— Jag skall att börja med inspektera slottet och se till, att förskansningarna sättas i dugligt skick.
— Det är nog nödvändigt, ers höghet.
Bussy sökte efter lämpliga ord, han var icke van att anbefalla försiktighetsmått.
— Jag har också fått en ny idé, vet du, Bussy!
— Hvad då?
— Jag låter familjen på Méridor komma hit i stället.
— Ers höghets skarpa omdöme förnekar sig inte … Låt oss nu skyndsamt inspektera slottet!
Hertigen tillkallade sina kammartjänare och Bussy lämnade rummet.
Han träffade doktor Rémy ute i korridoren. Det var honom han sökte.
Bussy tog honom med sig in i hertigens kabinett, där han skref
