— 34 —
af beklämning och smärtsamt intresse, som lockade tårar i Bussys ögon. Denna röst måste tillhöra damen på porträttet.
— Det vet jag inte än, svarade den unge mannen, men jag skall snart säga er det. Nu har han emellertid svimmat.
Detta var allt hvad Bussy kunde uppfatta. I nästa ögonblick tyckte han sig höra frasandet af en klädning aflägsna sig. Kort därefter erfor han en känsla som om ett glödgadt järn trängt in i hans sida, och så förlorade han fullkomligt allt medvetande.
Efteråt kunde han omöjligt beräkna hur länge denna vanmakt räckt.
Men då han åter kom till sans, blåste det kallt omkring honom och grofva, missljudande röster skuro i hans öron. Han öppnade ögonen för att se efter, om det var figurerna på väggarna, som grälade med dem däruppe i taket, och under förhoppning att det vackra porträttet måtte finnas kvar, vände han på hufvudet och såg sig om åt båda sidor. Men där fanns nu hvarken väggar eller tak. Och porträttet var fullkomligt försvunnet. Vid Bussys högra sida stod en gråklädd karl med hvitt förkläde, uppdraget under lifremmen och fläckadt af blod, till vänster hade han en munk, som stödde hans hufvud, och framför honom mumlade en gammal kvinna sina böner.
Bussys kringirrande blick stannade snart på en stenmassa, som reste sig framför honom, och medan han försökte se efter huru hög den kunde vara, kände han igen Temple med dess murar och torn. Och ofvanför fängelset lyste himmeln kylig och klar, lätt förgylld af den uppgående solens strålar.
Bussy låg helt enkelt på gatan, eller snarare vid randen af en vallgraf, och denna vallgraf var den som fanns framför Temple.
— Å, tack skall ni ha, godt folk, sade han, för att ni haft besvär med att bära mig hit! Jag behöfde naturligtvis frisk luft. men det kunde ha gått för sig lika bra genom att öppna fönsterna, och jag hade det mycket bekvämare i min säng med de guldbroderade hvita sidenomhängena än här på bara marken. Men det gör detsamma! I min ficka finns det ungefär tjugo écus i guld, tror jag — såvida ni inte redan ha tagit er betalning, hvilket egentligen vore ganska klokt. Tag dem, mina vänner, tag dem!
— Men vi ha alls inte haft något besvär med att bära er hit, ädle herre, sade slaktaren, ni låg här förut, just här — och vi funno er här, när vi gingo förbi i dagningen.
— Å tusan! sade Bussy. Och den unge doktorn — var han också här?
De kringstående utbytte betydelsefulla blickar.
— Han yrar ännu, sade munken och skakade på hufvudet. Därefter vände han sig till Bussy och sade: Min son, jag tror att ni skulle göra väl i att bikta er.
Bussy betraktade munken med förbluffad min.
