— 137 —
till sina män, och vår slagordning tycks ha åtskilliga svaga punkter — om vi skulle göra vänster om!
Med den utpräglade brist på precision, som oftast kännetecknar en borgarbeväpning, lyckades det märkvärdigt raskt att få hela skaran att göra höger om.
Raskheten kom nog egentligen däraf, att anförarens ton så tydligt manade till försiktighet — och dessutom ordnade sig de tre ryttarna i en linie med så morsk uppsyn, att till och med de oförskräckta af borgarbeväpningen kände rysningar utefter ryggraden.
— Det är visst bara förtruppen, sade de, som ville ha en förevändning att ta till flykten med heder. Till vapen!
— Fyr! skreko andra. Fyr!
— Fienden! Fienden! tjöto de flesta.
— Vi ä' familjefäder. Vi ä skyldiga hustrur och barn att spara våra lif. Rädde sig den som kan! gallskrek befälhafvaren.
På grund af dessa olika skrik, som likväl alla syftade till samma mål, uppstod nu ett oerhördt tumult på gatan, och käppslängar började hagla öfver massan af nyfikna åskådare, som hade packat sig i en så trång krets omkring de väpnade borgarena, att det hindrade dem i deras flykt.
Det var då som bullret trängde ända fram till slottsplatsen, där hertigen — som vi förut ha hört — höll på att göra sig populär genom att smaka på sitt folks svarta bröd, dess salta sill och kabeljo.
Bussy och hertigen sände bud, för att höra efter hvad som stod på. Det svarades, att tre män — eller tre riktiga djäflar — hade kommit från Paris och voro orsaken till hela tumultet.
— Tre män! sade hertigen. Låt oss se efter hvad det kan betyda, Bussy!
— Tre män? upprepade Bussy. Kom, ers höghet!
De satte af i galopp — Bussy före och hertigen efter, med ett följe af ett tjogtal ryttare.
De kommo. till skådeplatsen för det uppträde vi nyss skildrat just då vakten började öfverfalla de kringstående med hugg och slag. Bussy reste sig i stigbyglarna och hans falkblick igenkände genast Livarot på hans långa gestalt.
— Död och pina! ropade han med dundrande stämma till hertigen, skynda på, ers höghet, det är våra vänner från Paris, som belägra oss!
— Nej, nej! skrek Livarot ännu högre, det är våra vänner i Anjou, som falla oss i flanken!
— Ned med vapnen! skrek hertigen. Ned med vapnen, säger jag! Det är ju vänner.
— Vänner! upprepade borgarena och betraktade sina skråmor och sönderrifna kläder, vänner! Men då borde de väl ha fått lösen, de
