— 141 —
mod bära de nya utskylder, som en hertig på sina vänners inrådan måste ålägga dem.
De visade i den vägen ett rent af förvånande tillmötesgående.
Ty man behöfver ju aldrig ångra, att man lånar ut pengar åt de rika!
Kungen af Navarra, hvars fattigdom var känd, skulle aldrig ha kunnat skrapa ihop fjärdedelen af den summa, som hertigen af Anjou erhöll med så stor lätthet, därför att han var beryktad för att vara rik.
Hertigen lefde emellertid i öfverdåd och glädje. Han njöt af allt det goda, som hans provins förmådde skänka honom, och provinsen Anjou är bördig.
På alla vägar vimlade det af adelmän, som skyndade till Angers för att uppvakta hertigen och erbjuda honom sina tjänster,
Hertigen å sin sida var alltid på jakt efter en eller annan skatt. Men Bussy hade försäkrat sig om, att ingen af dessa rekognosceringar hade haft Méridor till mål.
Den skatt, som fanns inom detta slotts murar, hade Bussy förbehållit sig själf.
Och medan nu hertigen rekognoscerade och Bussy njöt i hemlighet af sin lycka, kom herr de Monsoreau ridande på sin jakthäst till en af stadens portar.
Klockan var ungefär fyra på eftermiddagen, och herr de Monsoreau hade ridit aderton mil den dagen.
Hans sporrar voro röda af blod, och hans häst var hvit af skum. Det stackars djuret tycktes vara nära att ge upp andan.
Den tiden var nu förbi, då främmande hade svårt att få komma in genom statsportarna. Numera var man så stolt och så öfvermodig i staden Angers, att man säkert utan invändningar skulle ha släppt in en hel bataljon af själfva schweizergardet.
Och herr de Monsoreau red vägen rakt fram genom porten.
— Till hertigens slott! ropade han till skiltvakten.
Han hörde icke på det svar, som vakten skrek efter honom.
Att hans häst ännu höll sig på benen föreföll som ett underverk. Det stackars djuret sprang och sprang helt mekaniskt, nästan utan allt medvetande, och man skulle ha kunnat slå vad om att hästen måste falla så snart han stannade. Herr de Monsoreau höll in honom utanför hertigens palats. Ryttaren måste vara öfvad och hästen af ädel ras, ty båda behöllo jämvikten.
— Hans höghet hertigen! ropade öfverhofjägmästaren högljudt.
— Hans höghet är ute på rekognoscering, svarade skiltvakten.
— Hvart då? frågade herr de Monsoreau.
— Ditåt! svarade posten och pekade åt ett af de fyra väderstrecken.
