Den här sidan har korrekturlästs

— 142 —

— Alla djäflar! utbrast herr de Monsoreau, och jag som har så brådt att få träffa honom! Hur skall jag bära mig åt?

— Sätt först och främst in hästen i stallet, tillrådde posten, för om ni inte låter honom få stöd, så faller han.

— Ett godt råd! förklarade Monsoreau. Hvar är stallet, min hedersvän?

— Därborta!

Nu närmade sig en man, som presenterade sig som hertigens hofmästare.

“Hvar är stallet, min hedersvän?”

Herr de Monsoreau besvarade presentationen genom att räkna upp alla sina namn och titlar.

Hofmästaren bugade sig vördnadsfullt. Öfverhofjägmästarens namn var väl bekant inom provinsen.

— Var god och stig in och hvila en stund! sade han. Det är knappt tio minuter sedan hertigen red ut, och han kommer ej tillbaka förrän klockan åtta.

— Klockan åtta! upprepade Monsoreau tuggande på sina mustescher, det blir alldeles för lång tid att vänta! Jag medför en viktig underrättelse, som hans höghet bör få veta så fort som möjligt, Kan ni ge mig en häst och en vägvisare?

— En häst? Tio, om ni vill! förklarade hofmästaren. Men hvad vägvisare beträffar, blir det värre, ty hans höghet nämnde inte, hvart han skulle taga vägen! Och jag vill inte gärna skicka bort någon af slottsbetjäningen. Det vore att bryta mot hans höghets befallning.