Den här sidan har korrekturlästs

— 143 —

— Jaså! sade öfverhofjägmästaren. Anser man sig således inte säker här?

— Å, ers nåd — med sådana beskyddare som herrar Bussy, Livarot, Ribeirac och Antraguet, att nu inte räkna vår oöfvervinnelige hertig själf, måste man ju alltid vara i säkerhet! Men ni förstår nog, att …

— Ja, jag förstår ju, att när dessa herrar inte äro tillstädes, så är det si och så med säkerheten!

— Alldeles så, ers nåd!

— Nå, då tar jag en häst i stallet och ger mig af på vinst och förlust, för att själf söka upp hans höghet.

— Jag tänker, att det skall lyckas, ers nåd!

— Red han bort i galopp?

— Nej, i sakta skridt.

— Bra! Kom nu och visa mig hvilken häst jag får ta!

— Var så god och stig in i stallet och välj hvilken af dem ni behagar!

— Det låter höra sig!

Monsoreau begaf sig till stallet.

Där stodo tio eller tolf friska, kraftiga hästar framför sina väl fyllda krubbor och tuggade förnöjdt på hö och hafre från Anjous frodiga marker,

— Var så god och välj! sade hofmästaren.

Monsoreau betraktade med kännaremin det ena efter det andra af de präktiga djuren.

— Jag tar den där! sade han. Låt sadla honom genast!

— Jaså — Roland.

— Heter han så?

— Ja, det är hertigens favorithäst, han brukar rida honom hvarje dag. Hans höghet har fått Roland till present af herr de Bussy, och den hästen hade säkert inte varit i stallet nu, om inte hertigen hade varit så ifrig att probera de nya, som ha kommit från Tours.

— Nå, det tycks, som om mitt omdöme ej vore dåligt, sade herr de Monsoreau själfbelåtet.

— Sadla Roland genast! ropade hofmästaren till en af stallknektarna.

Öfverhofjägmästarens egen häst hade under tiden själfmant begifvit sig in i stallet och sträckt ut sig i en spilta, utan att ens vänta på att bli befriad från sadeltyget.

Inom några sekunder var Roland sadlad.

Herr de Monsoreau hoppade lätt upp i sadeln och frågade ännu en gång, åt hvilket håll hertigen hade färdats.

— Han red ut genom den där porten och sedan bortåt den där