Den här sidan har korrekturlästs

— 144 —

vägen, sade hofmästaren och pekade åt samma håll som skiltvakten förut hade utvisat.

— För tusan, sade Monsoreau, då han släppte efter på tygeln och hästen det oaktadt tog af åt anvisadt håll, — man skulle nästan kunna påstå, att Roland vädrar sina kamraters spår.

— Det gör han säkert, förklarade hofmästaren. Jag har en gång hört herr de Bussy säga till sin kirurg, doktor Rémy, att Roland är det klokaste djur som finns. Så snart han har vädrat upp sina kamraters spår, följer han dem med all säkerhet. Och se bara på hans ben! Vackra som en hjorts!

Monsoreau lutade sig åt ena sidan och betraktade hästens ben.

— Präktiga! förklarade han.

Roland hade verkligen satt sig i gång utan att invänta någon uppmaning, och han vandrade helt lugnt ut genom stadsporten. Han tog till och med en liten genväg dit. Och under det att han aflade detta prof på god omdömesförmåga, skakade han häftigt på hufvudet, som om han ville uttala silt missnöje med att tygeln hölls så ovanligt hårdt åtdragen. Det såg ut, som om han därmed underrättade sin ryttare, att allt tvång härvidlag var öfverflödigt, och han ökade själfmant farten, när de väl hunno till porten.

— Det är verkligen en ypperlig häst, mumlade Monsoreau. Han må gärna sköta sig själf.

Öfverhofjägmästaren gaf Roland lösa tyglar.

När hästen kom ut på fria fältet, stannade han ett ögonblick tvekande, om han skulle ta af åt höger eller åt vänster.

Han tog af åt vänster.

I detsamma mötte de en bonde, som kom från det hållet.

— Har ni sett till en trupp ryttare på vägen, min hedersvän? frågade Monsoreau.

— Jaa — jag mötte dem därborta, svarade bonden.

Han pekade åt det håll, hvartåt Roland redan hade tagit af.

— Så, min käre Roland — du sköter dig bäst själf! sade öfver hofjägmästaren och öfverlämnade nu med fullt förtroende ledningen åt sin häst, som genast sträckte ut i raskt traf.

Roland följde en god stund stora landsvägen, men så tog han plötsligt af åt höger på en mera obanad stig, som förde tvärs öfver fälten.

Monsoreau tvekade ett ögonblick, om han icke skulle hejda honom, men Roland tycktes vara så säker på sin sak, att öfverhofjägmästaren lät honom hållas.

Hästen tycktes bli allt lifligare, ju längre han kom. Från traf öfvergick han till galopp, inom en kvart hade staden försvunnit ur ryttarens åsyn.