— 145 —
Och ju längre de kommo, desto mera bekant började den omgifvande trakten förefalla herr de Monsoreau.
— Jag skulle vilja våga tio mot ett på, att vi äro på väg till Méridor, mumlade öfverhofjägmästaren, sedan de hade kommit in i skogen. Skulle hertigen möjligen ha utsträckt sina rekognosceringar ända dit?
Herr de Monsoreaus ansikte mörknade vid denna föreställning. Det var icke första gången den oroade honom.
— Å! — mumlade han, och jag som först ville uppsöka honom och ej ämnade besöka min hustru förrän i morgon. Kanske jag nu får den lyckan att träffa dem båda tillsammans!
Herr de Monsoreau log ett infernaliskt leende.
Roland fortsatte sitt raska lopp och höll sig nu åt höger med den största säkerhet och ihärdighet.
— Jag kan bestämdt inte vara långt ifrån Méridors park! tänkte Monsoreau.
I samma ögonblick lät Roland höra ett glädtigt gnäggande, som besvarades på samma sätt inifrån trädens skugga.
— Aha! utbrast öfverhofjägmästaren, nu tycks Roland verkligen ha funnit sina kamrater.
Hästen fördubblade farten, han flög med blixtens hastighet fram under trädens kronor.
Plötsligt upptäckte herr de Monsoreau en mur, och vid muren stod en häst bunden.
Hästen gnäggade för andra gången och Monsoreau hörde, att det var densamma, som gnäggat förut.
— Det är någon här, sade han bleknande.
XX.
HERR DE MONSOREAUS BUDSKAP.
Den ena öfverraskningen efter den andra hade drabbat herr de Monsoreau. Som genom ett trollslag hade han blifvit förd till muren kring Méridors park, och där stod en häst, som med de varmaste vänskapsbetygelser. mottog den springare, som hade fört honom dit! Det var verkligen omständigheter, som kunde väcka misstankar hos den godmodigaste.
Herr de Monsoreau gick raskt fram till muren, och han upptäckte genast det ställe, där den var nedfallen. Lossnade stenar och murbruk hade ramlat ned och så godt som bildat en ordentlig trappa, där man med lätthet kunde gå upp eller ned.
