Den här sidan har korrekturlästs

— 150 —

och gjorde under skämt och glam all heder åt de läckra rätterna och det utsökta vinet, som redan hade stigit det lysande sällskapet åt hufvudet.

— Ers höghets hof är nu lika fullt — fulltaligt, som ers höghets vinkällare är välförsedd, stammade Antraguet rosenröd i ansiktet och rusig som en forntida dryckeskämpe.

— Visst inte! afbröt Ribeirac. Vi ha ju ingen öfverhofjägmästare! Det är verkligen skamligt af oss att äta hans höghets stek och inte skjuta den själfva!

— Jag önskar också, att vi hade en öfverhofjägmästare, sak samma hvem! utropade Livarot. För mig kunde det gärna få vara själfva herr de Monsoreau!

Hertigen drog på munnen. Ingen mer än han visste, att grefven var kommen.

I samma ögonblick öppnades dörren, och herr de Monsoreau steg in.

Han mottogs af ett utrop från hertigen, som genljöd i salen under de öfrigas fullkomliga tystnad.

— Se här ha vi ju vår önskan uppfylld, mina herrar! sade hertig François. Det ser ut, som om vi vore särskildt omhuldade af Försynen, eftersom vi genast få det vi önska.

Monsoreau kände sig rätt förlägen inför hertigens säkerhet och högröstade uppträdande, hvilket egentligen var något ovanligt för honom under dylika förhållanden. Grefven bugade sig med besvärad min och vände bort hufvudet, blinkande med ögonen som en uggla, då hon bländas af solskenet.

— Sätt er här och supera med oss, sade hertigen och anvisade herr de Monsoreau en plats midt emot hans egen.

— Ers höghet! sade Monsoreau, jag är mycket törstig, mycket hungrig och mycket trött! Men jag skall hvarken dricka eller äta eller sätta mig, förrän jag har meddelat ers höghet ett budskap af den allra största vikt.

— Ni kommer från Paris, eller hur?

— Ja, som ilbud, ers höghet!

— Och hvad har ni att förmäla? frågade hertigen.

Monsoreau gick fram till hertig François, och med ett småleende på läpparna och hat i hjärtat sade han till honom med sänkt röst:

— Änkedrottningen är på väg hit, för att besöka ers höghet. Hennes majestät närmar sig med långa dagsresor.

Hertigen hade allas blickar fästade på sig, och han visade en plötslig glädje.

— Tack, herr de Monsoreau! sade han. Ni har nu som alltid