— 153 —
Monsoreau blef likblek. Det var just åt det hållet Roland hade burit honom i dag.
— Ja, låt oss få en jakt i morgon! ropade alla adelsmännen om hvarandra.
— Går det för sig i morgon? frågade hertigen.
— Jag står när som helst till ers höghets förfogande, svarade Monsoreau, men jag är verkligen nästan alltför trött att kunna arrangera en jakt tills i morgon. Och för öfrigt måste jag se mig om i skogarna förut.
— Vi få väl också unna honom tid att hälsa på sin hustru! utropade hertigen med en godlynthet, som fullt och fast öfvertygade den stackars grefven, att det var hertigen som var hans rival.
— Naturligtvis! ropade de unga kavaljererna muntert. Herr de Monsoreau får tjugufyra timmar på sig, för att uträtta hvad han har att sköta i sina skogar!
— Jag lofvar att använda tiden väl, sade grefven.
— Och nu tillåter jag er att gå till sängs, herr öfverhofjägmästare, förklarade hertigen. Följ herr de Monsoreau till hans rum!
Herr de Monsoreau bugade sig och gick. Nu skulle han åtminstone bli kvitt en del af sin börda — tvånget att förställa sig.
Älskande tycka om ensamheten, men sorgsna själar älska den ännu mer.
XXI.
HURULEDES KUNG HENRI FICK KUNSKAP OM HERTIGENS FLYKT, OCH HVAD SOM SEDAN FÖLJDE.
Sedan öfverhofjägmästaren hade lämnat salen, fortsattes det festliga samkvämet med mera lif och munterhet än förut.
Grefve de Monsoreaus dystra ansikte hade utöfvat ett visst tryck på de unga adelsmännen, ty med all den trötthet han föregaf och verkligen kände, hade de tydligt märkt, att det icke var den allena, som fårade hans panna.
Hertigen, som alltid kände sig besvärad i Monsoreaus närvaro, hade nu också återfått sin lugna min.
— Hör du, Livarot! sade han till denne, du höll just på att berätta om din flykt från Paris, när herr de Monsoreau kom och störde oss. Fortsätt nu!
Och Livarot fortsatte.
Men då vi i vår egenskap af historieskrifvare kunna göra anspråk på att ha ännu bättre reda på hur allting tillgick än herr de Livarot, så föredraga vi att berätta historien med egen mun. Skildringen skall där-
