Den här sidan har korrekturlästs

— 161 —

har handlat rätt. Men nu är det icke alls troligt att man kommer åt deras lif. Tvärtom! Man tvingar upprorsfanan att höjas för deras skull — man väpnar för deras skull händer, som aldrig skulle ha dragit värjan för hertigen af Anjou! Ja, ditt rike skall resa sig, som du säger — men icke för dig, utan emot dig.

— Men om jag afstår från min hämnd, så skall man säga att jag är rädd, att jag är feg! utropade Henri.

— Har man någonsin sagt det om mig? frågade Cathérine, i det hon rynkade ögonbrynen och tryckte sina tänder hårdt in i sina karminfärgade läppar.

— Och om det nu är adelsmännen från Anjou, så förtjäna de verkligen straff!

— Ja, om så vore, men det är inte så.

— Och hvem skulle det vara, om inte min brors vänner?

— Det är inte din brors vänner, ty din bror har inga vänner.

— Hvem är det då?

— Det är dina fiender, eller — rättare sagdt — din fiende.

— Hvilken fiende?

— Å, min son! Du vet nog, att du aldrig har haft mer än en! Din bror Charles hade icke heller mer än en! Och jag själf har aldrig haft mer än en enda — ständigt en och densamma!

— Du menar Henri af Navarra?

— Vet du väl, hvem som är i Paris och hvem som inte är där? Vet du någonsin hvad som sker? Nej, nej — ni äro alla blinda och döfva!

— Henri af Navarra! upprepade Henri III tankfullt.

— Min son! Vid hvarje missräkning du erfar, vid hvarje olycka, som drabbar dig och hvars upphofsman du icke känner, behöfver du aldrig tveka eller forska efter hvem han är! Det är alltid Henri af Navarra, han och ingen annan! Slå till där du tror att han finns — och slaget träffar den skyldige. Å, denne Henri? Han är det Damoklessvärd, som Gud har hängt öfver huset Valois!

— Du anser således, att jag bör ta tillbaka befallningen mot adelsmännen från Anjou?

— Ja, gör det genast! utbrast drottning Cathérine, utan det minsta uppskof! Skynda dig! Kanske det redan är för sent. Fort! Ty eljest är du förlorad.

Hon grep sin son i armen och sköt honom mot dörren med otrolig kraft och energi.

Henri skyndade ut från Louvren för att uppsöka sina vänner.

Men han fann ingen mer än Chicot, som satt på en stenbänk och ritade geografiska figurer i sanden.




Diana. II.11