— 162 —
XXII.
KUNG HENRI BESLUTAR SIG FÖR ATT FÖLJA ÄNKEDROTTNINGENS OCH NARRENS RÅD.
Kungen stannade och betraktade Chicot, som tycktes vara så fördjupad i sin sysselsättning, att han troligen ej hade rört sig ur fläcken, om också fienden hade stormat Paris.
— Är det på det sättet du försvarar din kung, eländige! utropade Henri med darrande stämma.
— Jag försvarar honom på mitt sätt, och det tror jag är det bästa, svarade Chicot.
— Du pratar, din lätting!
— Jag skall bevisa hvad jag sagt!
— Nå, det skall roa mig att höra.
— Det är mycket lätt! Först och främst: vi ha gjort en stor dumhet, kung Henri!
— Hvad då?
— Att vi ha handlat som vi gjort.
— Säger du det? sade Henri långsamt, öfverraskad af denna öfverensstämmelse i åsikter hos Cathérine och Chicot, som hade kommit till samma resultat utan att den ena hade inverkat på den andre.
— Ja, fortsatte narren, nu springa dina vänner som bäst omkring i staden och skrika och skråla: Död åt adelsmännen från Anjou! och under mina funderingar och beräkningar har jag funnit, att det kanske inte alls är de, som ä' de skyldige! Dina vänners skrik skall helt simpelt framkalla ett borgerligt krig, och det är bara det, som herrarna af Guise vänta på. Och ser du, Henri — i närvarande stund står saken så, att antingen ha dina vänner blifvit ihjälslagna, hvilket inte skulle gå mig särdeles hårdt till sinnes, men däremot vålla dig en stor sorg, eller också ha de jagat adelsmännen från Anjou ur staden, hvilket aldrig kan lända dig till någon glädje, men däremot skall fröjda din kärälsklige bror, hertigen af Anjou, in i själen.
— Guds död! Tror du verkligen, att det har gått så långt? utbrast kungen.
— Ja, om inte ännu längre.
— Men allt detta förklarar ändå inte, hvarför du sitter här.
— Jag har utfört ett mycket angeläget arbete, min son.
— Hvad då?
