— 37 —
rue Saint-Paul. Jag höll mig med ryggen mot en mur, och muren var en port, och porten gick lyckligtvis upp. Jag stängde den med stor ansträngning och såg, att jag befann mig i en gång. Sedan kommer jag inte ihåg någonting där, utom att jag svimmade. Kan jag ha drömt det öfriga? Det är frågan. Och min häst! Han ligger säkert död på stridsplatsen. Var snäll och skaffa hit någon, doktor!
Doktorn kallade in en betjänt.
Bussy frågade och fick veta, att det stympade, blödande djuret hade släpat sig till hotellets port, där man hade funnit det på morgonen. Denna oroande upptäckt spreds som en löpeld i hotellet och Bussys hela tjänstepersonal, som afgudade sin husbonde, hade begifvit sig ut för att söka efter honom. De flesta af dem voro ännu icke återkomna.
— Det är således endast porträttet och hvad som står i samband med det, som skulle vara en dröm, sade Bussy till sig själf. Och det var det nog också. Ty hvad finns det för sannolikhet i att ett porträtt stiger ut ur sin ram och konverserar med en läkare med förbundna ögon? Det är ju idel galenskaper. Men när jag tänker tillbaka på det, så var det i alla fall ett förtjusande porträtt. Det hade …
Han började i minnet genomgå alla porträttets detaljer och kände därunder sitt hjärta genombäfvas af de ljufva rysningar, som på samma gång värma och utgöra en plåga. .
— Och allt detta skulle jag ha drömt! utropade Bussy, medan doktorn förband hans blessyr. Guds död! Det är omöjligt — man har inte sådana drömmar. — Jag skall gå igenom alltsammans ännu en gång.
Och han upprepade för hundrade gången:
— Låt se! Jag var på balen och Saint-Luc varnade mig för att jag skulle bli öfverfallen i Bastiljens närhet. Jag var tillsammans med Antraguet, Ribeirac och Livarot. Jag skickade dem ifrån mig. Jag red utmed kajen till Grand-Châtelet o. s. v. Vid hötel des Tournelles upptäckte jag folk, som väntade på mig. De rusade emot mig och stympade min häst. Det blef en ursinnig strid. Jag kom in i en gång och kände mig sjuk och sedan — ja, det är detta sedan, som dödar mig! Efter detta sedan kom en feberyrsel eller en dröm! Och till sist, fortsatte han med en suck, vaknade jag upp invid vallgrafven utanför Temple, där en munk nödvändigt ville bikta mig.
Bussy försökte nu att under ett par ögonblicks tystnad bättre reda sina minnen.
— Nå, det gör detsamma, sade han. Tror ni, att jag behöfver hålla mig inne i fjorton dagar för den här skråman också, så som jag måste göra sist, doktor?
— Det beror på. Jag undrar, om ni kan gå obehindradt? sade doktorn.
