— 167 —
— Ja, för djäfvulen — så är det, sade han.
— Nej — börjar ni verkligen märka det? sade Chicot. Det var då riktigt lyckligt. Herrar Schomberg och Maugiron ha visst ingen aning om det ännu.
— Vi skola försvara både hans majestäts person och hans krona, förklarade Schomberg.
— Guds död! Det är en sak som tillkommer herr de Crillon, sade Chicot. Han skriker betydligt mindre än ni, men han duger till minst lika mycket.
— Hör på, herr Chicot, sade Quélus. Nu tuggar ni oss sönder och samman, men för ett par timmar sedan tänkte ni på alldeles samma sätt som vi — eller om ni inte gjorde det, så skrek ni åtminstone på samma sätt.
— Ja! sade Chicot.
— Ja visst! Ni rusade till och med mot murarna och skrek: död åt adelsmännen från Anjou!
— Nåja — jag är en narr, det är en helt annan sak med mig, sade Chicot. Alla människor veta att jag är vriden, men ni, som ska' ha ert rätta förstånd …
— Håll fred, mina herrar! upprepade kungen. Vi få säkert inom kort vårt lystmäte på strid.
— Hvad befaller ers majestät att vi ska' göra? frågade Quélus.
— Att ni använda lika mycken ifver på att lugna folket, som ni förut ha förbrukat på att uppvigla det! Att ni laga att schweizergardet, lifgardet och hofbetjäningen komma tillbaka till Lovren — och att alla portar skola stängas, så att våra borgare i morgon kunna tro, att alltsammans endast var ett upplopp, tillställdt i fylla och villa.
De unga ädlingarna aflägsnade sig tämligen slokörade och öfverbringade kungens befallningar till de officerare, som hade varit dem följaktiga.
Och kung Henri gick tillbaka till sin mor änkedrottningen, som med orolig och dyster uppsyn var upptagen af att utdela befallningar till sin betjäning.
— Nå — hvad har händt? frågade hon.
— Allt hvad ni förutsåg, min mor!
— De ha flytt?
— Ja, gunås.
— Än vidare?
— Det måtte väl vara nog!
— Men staden?
— Den är upprörd, men det oroar mig inte, ty jag har den i min hand.
— Ja, sade Cathérine långsamt, det är provinserna!
