— 178 —
För öfrigt skickade Saint-Luc allt emellanåt menande blickar till madame de Monsoreau, och i dem lästes det tydligt:
— Var lugn, madame — jag har en ypperlig idé!
I nästa kapitel få vi närmare kännedom om herr de Saint-Luc's plan.
XXIV.
HERR DE SAINT-LUC'S PLAN.
När måltiden var slut, tog Monsoreau sin nye vän under armen och förde honom med sig ut i det fria.
— Vet ni, jag känner mig verkligen öfverlycklig för att jag har träffat er här! Jag tillstår, att jag förut kände mig mindre tilltalad af ensligheten här på Méridor.
— Men ni har ju er charmanta hustru, herr grefve! Med en sådan maka tycker jag nästan, att man skulle finna en öken öfverbefolkad!
— Nåja, svarade Monsoreau och bet sig i läppen, men emellertid…
— Hvad vill ni säga?
— Jag är i alla fall mycket glad öfver att ha träffat er här.
— Ni är verkligen alltför artig, herr grefve, förklarade Saint-Luc, i det han tog upp en liten tandpetare af guld. Aldrig skulle jag ha föreställt mig, att ni ett enda ögonblick kunde frukta att få tråkigt tillsammans med en sådan hustru och omgifven af en härlig natur!
— Bah! sade Monsoreau likgiltigt, jag har ju tillbragt hälften af mitt lif ute i skog och mark.
— Ännu ett skäl till för att ni inte bör känna ledsnad där, förklarade Saint-Luc. Jag tycker verkligen, att ju mera man vistas i skogen, desto kärare håller man den. Och se nu på denna härliga park! Jag kommer att bli alldeles förtviflad, då jag skall skiljas från den — och det blir olyckligtvis kanske snart nog.
— Hvarför det?
— Å! Ingen är herre öfver sitt öde. Människan kan bäst liknas vid ett löf, som slites löst af stormen och sedan flyger öfver slätter och genom dalar, utan att själft veta hvart det bär. Men ni är lycklig, ni!
— Huru så?
— Därför att ni kan slå er till ro i dessa sköna, skuggrika ängder.
— Å, jag kommer förmodligen inte att stanna länge här, sade Monsoreau.
