— 179 —
— Prat! Hvem kan veta det? Jag tror, att ni misstar er, jag.
— Nej! förklarade Monsoreau med eftertryck. För öfrigt svärmar jag inte alls så fanatiskt som ni för vacker natur — jag hyser till och med en viss misstro mot den här parken, som ni finner så gudomligt vacker.
— Hvad behagas? utbrast Saint-Luc.
— Just så! förklarade Monsoreau.
— Ni hyser misstro mot parken, säger ni? Af hvilken anledning?
— Den förefaller mig inte riktigt säker.
— Inte det? sade Saint-Luc förvånad. Aha — jag förstår! Ni tycker, att här är för ensligt.
— Nej, det är inte precis det jag menar — ty jag antar, att det ibland kommer gäster till Méridor.
— Nej då, förklarade Saint-Luc med största trovärdighet. Inte en själ.
— Verkligen?
— Som jag har haft den äran att säga.
— Kommer här aldrig någon på besök?
— Inte har här varit någon enda sedan jag kom hit.
— Huru? Hertigens hof är förlagdt till Angers, och ingen af alla hans kavaljerer har hittat vägen till Méridor?
— Inte en enda.
— Det är omöjligt!
— Men det förhåller sig så i alla fall.
— Det är ju att rent af nedsätta ortens adelsmän.
— Jag vet inte, om jag nedsätter dem, men ta mig tusan om jag har sett så mycket som en enda fjäder af dem i alla fall.
— Då har jag misstagit mig.
— Det har ni, och det grundligt. Men låt oss nu komma tillbaka till det ni sade om att parken inte är säker. Finns här björnar?
— Visst inte!
