— 180 —
— Vargar kanske?
— Inte det heller.
— Än tjufvar?
— Kanhända. Säg mig en sak, herr de Saint-Luc. Er hustru är ju mycket vacker, eller hur?
— Visst är hon det!
— Brukar hon ofta promenera i parken?
— Ja, mycket ofta. Hon älskar naturen lika högt som jag. Men hvarför frågar ni det?
— Å, för ingenting. Och ni brukar följa henne på hennes promenader?
— Alltid! förklarade Saint-Luc.
— Eller nästan alltid, sade grefve de Monsoreau.
— Hvad tusan menar ni med det?
— Ingenting alls, min bäste herr de Saint-Luc, eller åtminstone så godt som ingenting.
— Jaså!
— Men man har sagt mig…
— Hvad då?
— Ni blir väl inte ond?
— Jag blir aldrig ond.
— För resten ä' vi ju båda äkta män och kunna tala med hvarandra i förtroende. Man har sagt mig, att en man brukar ströfva omkring här i parken.
— En man!
— Ja!
— Som kommer hit för min hustrus skull?
— Det har jag inte sagt.
— Men ni gör orätt, om ni inte säger mig det! Det här var ju fasligt intressant. Hvem har sett honom? Var snäll och säg mig det!
— Hvad skall det tjäna till?
— Å, men tala om det i alla fall! När vi nu gå här och prata, så kan det ju vara lika bra att prata om det, som om något annat. Ni sade således, att den där karlen kommer hit för madame de Saint-Luc. Ser man bara!
— Nå, jag måste väl ändå säga er alltsammans. Jag tror inte, att han kommer hit för att träffa madame de Saint-Luc.
— Och hvem då?
— Jag fruktar, att han kommer för Dianas skull.
— Aha! sade Saint-Luc. Nå, det tycker jag bättre om. Äkta män ä' de mest egoistiska varelser i världen. Hvar och en må sköta sig — och Gud hjälpe oss alla!
— Eller kanske snarare Lucifer, mumlade Monsoreau.
