— 181 —
— Ni tror således, att en man har smugit sig in här?
— Jag tror det inte endast — jag har sett honom.
— Här i parken?
— Ja! förklarade Monsoreau.
— När då? frågade Sant-Luc.
— I går.
— Och hvar?
— Just här — därborta till vänster.
Monsoreau hade styrt kurs rakt till den plats, där han hade sett det älskande paret dagen förut och kunde därför noga utvisa den för Saint-Luc.
— Nej, men se, sade Saint-Luc, så muren här har blifvit fördärfvad! Jag skall tala om för baron de Méridor, att man gör åverkan på hans stängsel.
— Och hvem misstänker ni?
— Hvem jag misstänker?
— Ja! sade grefven otåligt.
— För hvad?
— För att klättra öfver muren och gå in i parken och träffa min hustru?
Saint-Luc tycktes försjunka i djup eftertanke, och resultatet afvaktades med mycken oro af herr de Monsoreau.
— Nå? sade han slutligen.
— För tusan, jag kan inte tro annat än…
— Än hvad? frågade Monsoreau häftigt.
— Än att det måste vara ni… sade Saint-Luc och såg upp.
— Skämtar ni med mig, herr de Saint-Luc? sade grefven med häpnad.
— Visst inte! I början af mitt äktenskap betedde jag mig på samma sätt — hvarför skulle inte också ni kunna göra det?
— Seså, min vän — jag förstår nog, att ni inte vill säga rent ut. Men var inte rädd! Jag har mod att höra hvad som helst. Hjälp mig nu att fundera ut hvem det kan vara! Ni skulle därigenom göra mig en ofantlig tjänst.
Saint-Luc ref sig bakom örat.
— Jag kan inte inse, att det kan vara någon annan än ni, envisades han.
— Skämta inte nu längre, utan tag saken på allvar, ty den är verkligen af betydenhet.
— Tror ni det?
— Jag är viss därom, har jag sagt er.
— Det var en annan sak! Nå, hur kommer den där karlen hit? Vet ni det?
