— 182 —
— Han kommer naturligtvis i smyg.
— Ofta?
— Det tror jag. Det syns spår efter hans fotsteg i murbruket. Se bara!
— Verkligen!
— Och ni har aldrig märkt någonting af det jag nu har berättat?
— Å, jag hade allt en liten aning om det förut, sade Saint-Luc.
— Nå, ser ni det! flämtade öfverhofjägmästaren. Än se'n?
— Än se'n? Det oroade mig inte alls, därför att jag trodde, att det var ni.
— Men när jag nu säger er, att det inte var jag.
— Då tror jag er, min bäste herr grefve!
— Jaså, ni gör det?
— Ja.
— Nå, men då …
— Då måste det bestämdt vara någon annan.
Monsoreau fäste en nästan hotande blick på Saint-Luc, som gick bredvid honom med den mest älskvärda och koketta nonchalans.
— Å! utbrast öfverhofjägmästaren med så vredgad ton, att den unge ädlingen hastigt såg upp.
— Jag får en idé, sade Saint-Luc.
— Nåväl?
— Om det skulle vara …
— Säg ut!
— Men det är det inte …
— Jaså, inte?
— Men kanske ändå …
— Säg ut för Guds skull!
— Om det skulle vara hertigen af Anjou.
— Det trodde jag också först, svarade Monsoreau. Men jag har skaffat mig upplysningar, och det kan inte vara han.
— Hm! Men hertigen är mycket slug.
— Det är i alla fall inte han.
— Ni säger oupphörligt bara nej, sade Saint-Luc, och ändå vill ni, att jag skall fundera ut, hvem det är.
— Ja visst! Ni bor ju här på slottet, och ni borde väl veta …
— Vänta! utbrast Saint-Luc hastigt.
— Har ni funnit det nu?
— Jag har fått en ny idé! Om det hvarken är ni eller hertigen, så måste det naturligtvis vara jag!
— Ni, herr de Saint-Luc?
— Ja, hvarför inte?
