— 185 —
Saint-Luc började nu i sin tur klättra öfver muren.
— Seså! Skynda på! skrek Monsoreau och drog sin värja.
— Och jag, som kom till landet för mitt nöjes skull! sade Saint-Luc för sig själf. Nog är det här roligt alltid.
Och han hoppade ned på andra sidan om muren.
XXV.
HERR DE SAINT-LUC KORSAR SIN VÄRJA MED HERR DE MONSOREAU'S.
Herr de Monsoreau väntade på Saint-Luc med dragen klinga, stampande och fnysande af vrede.
— Kommer du nu ändtligen? hväste han.
— Nej se! Ni har minsann inte tagit den sämsta platsen — ni har solen rakt bakom er. Ni generar er verkligen inte!
Monsoreau drog sig åt sidan.
— Godt! sade Saint-Luc. Nu ser jag åtminstone, hvad jag gör.
— Ni behöfver inte visa någon hänsyn, förklarade Monsoreau, ty jag kommer alls inte att göra det.
— Såå, sade Saint-Luc, ni vill således nödvändigt döda mig?
— Om jag vill det — ja, det vill jag!
— Människan spår och Gud rår, sade Saint-Luc, i det han nu i sin tur drog värjan.
— Det vill säga …
— Betrakta noga den där tufvan med vallmo och lejontänder!
— Hvarför det?
— Därför att det är där, jag ämnar lägga er! förklarade Saint-Luc skrattande och ställde sig en garde.
Monsoreau gjorde ett ursinnigt utfall mot honom och gaf honom två eller tre plötsliga stötar, hvilka Saint-Luc skickligt parerade.
— Vid Gud, ni sköter verkligen ert vapen förträffligt, herr de Monsoreau, förklarade han, under det att han lekte med sin motståndares värjspets. Hvilken som helst, utom Bussy och jag, skulle ha bitit i gräset vid ert sista utfall.
Monsoreau bleknade. Han såg, att han hade att göra med en fulländad fäktare.
— Ni förvånar er öfver att se, att jag är er vuxen, sade Saint-Luc, men det kommer sig däraf, att kungen, hvilken, som ni vet, hyser en viss svaghet för mig — har roat sig med att ge mig lektioner i fäktkonsten. Bland annat har han lärt mig en stöt, som jag genast
