— 188 —
— Stackars sate! mumlade Saint-Luc och steg upp. Vänskap, du stränga gudinna — du fordrar nästan väl mycket af oss!
Monsoreau lyfte upp sina tunga ögonlock och försökte att höja på hufvudet, men han föll genast tillbaka med en dof suck,
— Så ja — han är död, sade Saint-Luc, det är inte värdt att grubbla längre öfver det! Nå, det går lätt att säga, men … Ja, nu har jag i alla fall dödat en man. Ingen skall härefter kunna påstå, att jag har förspillt min tid på landet.
Han klättrade tillbaka öfver muren och gick genom parken upp mot slottet.
Den första han såg var Diana, som talade med sin väninna.
— Hvad det skall kläda henne att bära sorgdräkt, tänkte Saint-Luc inom sig.
Han närmade sig de båda damerna,
— Förlåt! sade han till Diana, men jag skulle bra gärna vilja säga ett par ord till madame de Saint-Luc.
— Hjärtans gärna, min käre gäst, förklarade Diana, Jag går upp i biblioteket till min far. Och när du har slutat samtalet med din man; så kommer du efter, Jeanne — du vet, hvar du finner mig.
— Ja, ja, svarade Jeanne.
Diana gick skrattande sin väg och vinkade åt dem med handen.
De båda makarna voro ensamma.
— Hvad är det? frågade Jeanne skrattande. Du ser så dyster ut, min käre man!
— Ja, ja — det är nog så, svarade Saint-Luc.
— Hvad har då händt?
— En olycka!
— Har den träffat dig? frågade Jeanne förskräckt.
— Nej inte precis mig, men någon som befann sig i min närhet.
— Hvem var det?
— Den, som jag promenerade med.
— Herr de Monsoreau?
— Ack ja! Den stackars käre herr de Monsoreau!
— Men hvad har då händt honom?
— Jag tror, att han är död.
— Död! utbrast Jeanne med lätt förklarlig bestörtning, död?
— Ja, så är det.
Men han var ju nyss här — han talade och såg sig omkring så lifligt …
— Ja, det var just det, som var orsaken till hans död! Han såg för mycket, och pratade i all synnerhet för mycket.
— Saint-Luc! utbrast den unga damen och fattade häftigt sin mans båda händer.
