— 189 —
— Nåå?
— Du döljer någonting för mig?
— Jag? Visst inte! Det svär jag på! Jag skall till och med säga dig på hvilken fläck han har dött.
— Nå, hvar är det?
— Där nere på andra sidan om muren — på samma fläck, där Bussy brukade binda sin häst.
— Det är du, som har dödat honom, Saint-Luc!
— För tusan, hvem ville du eljest att det skulle vara? Det var ju bara han och jag, och jag kommer lefvande tillbaka och han är död — det är då ingen konst att gissa, hvem af oss som har dödat den andre.
— Olycklige! utbrast Jeanne.
— Å, seså, kära vän, försvarade sig Saint-Luc, han förolämpade och utmanade mig, och han drog först vapnet ur skidan.
— Det är ju förskräckligt, alldeles förskräckligt! Den stackars grefve Monsoreau!
— Nå, det trodde jag just! sade Saint-Luc. Inom åtta dagar är han förmodligen förklarad för helgon.
— Men du kan omöjligt stanna här nu! utbrast Jeanne. Inte kan du vara gäst i ett hus, som på sätt och vis tillhörde den du dödat.
— Nej, detta var också min första tanke, och därför skyndade jag hit, för att be dig genast träffa anstalter för vår afresa.
— Du är väl inte sårad åtminstone?
— Aha! Nå, ehuru frågan egentligen kommer något sent, lägger den sig likväl som balsam på mitt sinne. Nej, jag är fullkomligt oskadd.
— Vi resa således …
— Så fort som möjligt! Ty du förstår ju, att olyckshändelsen kan bli upptäckt hvilket ögonblick som helst.
— Hvilken olyckshändelse? utbrast madame de Saint-Luc häftigt och spratt upp ur sina tankar.
— Å — å! sade hennes man långdraget.
— Jag stod just och tänkte på, att Diana nu är änka, sade Jeanne.
— Ja, det har jag också tänkt på.
— Sedan du hade dödat honom?
— Nej, förut.
— Nå, jag skall gå och meddela henne …
— Du gör det väl så skonsamt som möjligt, kära vän!
— Elaka människa! Medan jag talar med Diana, går du och sadlar själf våra hästar, som till en vanlig promenad.
— En förträfflig idé! Det vore godt om flera sådana rann upp i
