— 191 —
— Det är rätt! Skrifsaker finner du uppe i mitt rum.
Saint-Luc begaf sig genast upp i sin hustrus kabinett och skref med något darrande hand följande rader:
— Käre vän!
Ryktet lär väl snart underrätta er om hvad som har händt herr de Monsoreau. Vi råkade i ett litet samtal om orsak och verkningar af att murar emellanåt råka i förfall på vissa platser, och om olägenheten af att ha hästar, som hitta vägen själfva.
Under diskussionens hetta föll herr de Monsoreau på en bädd af vallmo och lejontänder — och det så eftertryckligt, att han blef stendöd.
Er vän för hela lifvet
Saint-Luc.
P. S. För att ofvanstående icke skall förefalla er alltför otroligt, vill jag tillägga, att vi båda vid det ödesdigra tillfället hade vapen i hand.
Jag reser ögonblickligen till Paris, för att inställa mig hos kungen. Efter det som nu har händt, anser jag mig icke säker här i Anjou.
Tio minuter senare var en af baron de Méridors ridknektar på väg till Angers med detta bref, medan herr de Saint-Luc och hans grefvinna lämnade Méridor genom en bakport och Diana var försänkt i den pinsammaste förlägenhet, hur hon skulle meddela sin far den bedröfliga historien om striden mellan Monsoreau och herr de Saint-Luc.
Hon hade mött den senare nyss före det unga parets affärd, men hon vände bort hufvudet, för att slippa möta hans blick.
— Jo, det är visst skäl i att tjäna sina vänner! hade Saint-Luc sedan sagt till sin hustru. Alla människor äro otacksamma — det är egentligen bara jag, som är tacksam.
XXVI.
ÄNKEDROTTNINGEN HÅLLER PÅ ETT EGENDOMLIGT SÄTT SITT INTÅG I DEN GODA STADEN ANGERS.
I samma stund, som herr de Monsoreau föll för Saint-Lucs hand, ljöd en storartad fanfar från fyra trumpeter utanför Angers’ portar, hvilka, som vi veta, voro omsorgsfullt stängda.
Vakten hade på förhand fått order, huru den skulle förhålla sig. Standaret höjdes, och fanfaren besvarades.
Cathérine de Médicis hade anländt till Angers med ett ganska talrikt följe.
