— 40 —
själf: — Jag kan inte bli kung af Frankrike, men hertigen af Anjou kan och vill bli det — därför skall jag bli hertigens kung.
Och det var han också.
När Saint-Lucs betjänter sågo den fruktansvärde Bussy anlända, skyndade de att underrätta herr de Brissac.
— Är herr de Saint-Luc hemma? frågade Bussy och stack ut hufvudet mellan bärstolens draperier.
— Nej, ers nåd, svarade portvakten.
— Och hvar kan jag då träffa honom?
— Det vet jag inte, ers nåd, svarade den gamle tjänaren. Man är mycket orolig för honom här. Herr de Saint-Luc har inte kommit hem sedan i går.
— Prat! utbrast Bussy häpen.
— Det förhåller sig så, som jag haft den äran att säga ers nåd.
— Och madame de Saint-Luc?
— Å, madame de Saint-Luc — ja, hon …
— Är hon hemma?
— Ja.
— Säg henne då, att jag skulle vara förtjust, om hon ville ge mig tillåtelse att få betyga henne min vördnad.
Efter några minuter kom portvakten tillbaka med budskapet, att det skulle göra madame Saint-Luc ett stort nöje att ta emot herr de Bussy.
Bussy steg ned från sina sammetskuddar och begaf sig uppför stora trappan. Jeanne de Saint-Luc kom honom till mötes i mottagningssalongen. Hon var mycket blek, och mot hennes korpsvarta hår fick denna blekhet en gulaktig anstrykning. Hennes ögon voro röda efter den genomvakade natten, och hennes kinder buro spår efter tårar. Bussy hade först smålett åt hennes blekhet och ämnade hälsa henne med en skämtsam komplimang, men han hejdade sig, då han såg, att hennes ansikte uttryckte verklig smärta.
— Välkommen, herr de Bussy, sade den unga grefvinnan. Jag hälsar er så, oaktadt den oro, som er ankomst inger mig.
— Hvad menar ni, madame? frågade Bussy. Hvarför skulle min närvaro inge er någon oro?
— En strid har ägt rum mellan er och herr de Saint-Luc i natt — är det inte så? Säg mig sanningen!
— Mellan mig och Saint-Luc? upprepade Bussy förvånad.
— Ja! Han gick ifrån mig för att tala med er. Ni är hertigens af Anjou anhängare, han är kungens. Ni ha säkert tvistat. Dölj ingenting för mig, det ber jag er om, herr de Bussy! Ni kan ju fatta min oro. Han aflägsnade sig visserligen i sällskap med kungen, men hur lätt kan man inte träffas igen utomhus! Säg mig sanningen, jag besvär er! Hvad har händt min man?
