— 199 —
Cathérine lutade sig närmare intill hertigen och sade med en ton, hvari hon försökte inlägga så mycken förskräckelse som möjligt:
— Kungens vrede! Hans ursinniga vrede, som hotar dig!
— Det förhåller sig med denna fara på samma sätt som med den andra, madame! Jag tror helt visst, att min bror kung Henri är ursinnig på mig, men jag är i säkerhet!
— Tror du det? frågade hon med en röst, som kunde skrämma den modigaste.
Väggbonaden rörde sig på nytt.
— Jag är alldeles säker på det, svarade hertigen. Er egen härvaro är ett bevis på att jag har rätt.
— Huru så? frågade Cathérine, som började oroas af hertigens lugn.
— Därför att ni aldrig skulle ha kommit hit, om ni inte hade fått i uppdrag att meddela mig dessa hotelser, förklarade hertigen efter en ny blick på den rörliga väggbonaden, och därför att kungen eljest borde ha tvekat att skicka mig en sådan gisslan som ers majestät.
Cathérine såg upp förskräckt.
— Gisslan — jag? stammade hon.
— Ja, den heligaste och vördnadsvärdaste som kunde finnas, svarade hertig François småleende, i det han kysste Cathérines hand med en triumferande blick bortåt väggbonaden.
Cathérines armar sjönko ned i hennes sköte, hon såg nästan förkrossad ut. Hon kunde omöjligt veta, att Bussy vakade öfver sin herre och höll honom i schack genom sina ögonkast. Under hela samtalet hade han uppmuntrat hertigen vid minsta tecken till svaghet eller tvekan.
— Du har fullkomligt rätt, min son, sade Cathérine slutligen, jag kommer som fredsmäklerska.
— Ni vet, att jag med den största vördnad lyssnar till edra ord, min mor, förklarade François, och jag tror, att vi nu börja förstå hvarandra.
XXVII
SMÅ ORSAKER, STORA VERKNINGAR.
Under den första delen af Cathérines samtal med sin son hade hon afgjordt dragit det kortaste strået.
Och detta var så oförutsedt och framför allt så ovanligt, att hon ej nog kunde förvåna sig öfver en bestämdhet, hvilken hon ännu hade svårt att ta på allvar, då en obetydlig händelse inträffade, som plötsligt kastade om alltsammans.
