Den här sidan har korrekturlästs

— 209 —

oroar en till och med efter döden. Nå, det finns ett tillförlitligt medel att få reda på om han är ordentligt död eller ej! Jag skall ränna min värja genom honom, och om han sedan inte rör sig vidare, så måste han ju vara död.

Och Rémy beredde sig att utföra detta barmhärtiga experiment. Han hade redan dragit sin värja ur skidan, då Monsoreaus ögon öppnades på nytt.

Rémy flög upp som en fjäder och kallsvetten trängde fram på hans panna.

Den dödes ögon förblefvo öppna.

— Han är inte död, mumlade Rémy, det är han alls inte! Ja, nu befinna vi oss i en dråplig situation.

En ganska naturlig tanke flög därnäst genom den unge mannens hjärna.

— Han lefver, det är visserligen sant, men om jag dödar honom, så blir det slut med honom.

Han betraktade tvekande herr de Monsoreau, som stirrade på honom så vildt, som om han kunnat läsa den tanke, hvilken i denna stund arbetade i den unge mannens hjärna.

— Fy! Det var en otäck tanke! utbrast plötsligt Rémy. Gud är mitt vittne, att om jag hade honom framför mig frisk och sund och med dragen klinga, så skulle jag döda honom med förtjusning. Men sådan han nu är — kraftlös och till tre fjärdedelar död — skulle det vara värre än ett brott att förgripa sig på honom.

— Hjälp! Hjälp! Jag dör, mumlade Monsoreau svagt.

— Guds död! Jag är sannerligen i en kritisk belägenhet, sade Rémy till sig själf. Jag är läkare och det är min plikt att bistå min lidande nästa. Visserligen är denne Monsoreau så pass ful, att man nästan skulle kunna ha rätt att frånsäga sig allt slags skyldskap med honom, men han hör ändå till genus homo. Jag måste således glömma mitt eget jag — glömma att jag är grefve de Bussys vän — och göra min plikt som läkare.

— Hjälp! upprepade den sårade.

— Jag kommer! sade Rémy.

— Gå efter en präst — och en läkare!

— En läkare har ni här — och det är möjligt att ni kan undvara prästen.

— Doktor Rémy! utbrast herr de Monsoreau. Genom hvilken slump befinner ni er här?

Man ser, att herr de Monsoreau var sin natur trogen. Ännu i dödens käftar gjorde han misstrogna frågor.

Och Rémy förstod, att svaret skulle vara af vikt.


Diana. II.14