Den här sidan har korrekturlästs

— 215 —

se, om någon vågar göra narr at er, när ni är åtföljd af denna eskort. Jag tänker, att tvärtom alla skola hälsa er med aktning, till och med kungen.

— Jag börjar sannerligen tro, att du har rätt, Bussy! Jag skall tänka på saken.

— Gör det, ers höghet!

— Ja! Hvad var det du läste så ifrigt, när jag kom?

— Å, förlåt — det glömde jag. Det var ett bref.

— Ett bref?

— Ja! Och dess innehåll intresserar ers höghet ännu mer än mig. Hvad tusan tänkte jag på, som inte genast visade det för er!

— Således en viktig nyhet!

— Ja, minsann! Och en mycket sorglig nyhet! Herr de Monsoreau är död.

— Hvad behagas? utbrast hertigen med en så liflig åtbörd af öfverraskning, att Bussy till och med tyckte sig spåra en häftig glädje där bakom.

— Han är död, ers höghet.

— Herr de Monsoreau — död!

— Ja! Herre Gud — vi äro ju alla dödliga.

— Ja visst! Men man brukar inte dö så där knall och fall.

— Det kommer an på. Man kan bli dödad!

— Har han blifvit det?

— Det ser så ut.

— Af hvem?

— Af Saint-Luc. Han hade råkat i gräl med honom.

— Å, af den käre Saint-Luc! utbrast hertigen.

— Jag visste aldrig, att den käre Saint-Luc stod så högt i er gunst, sade Bussy.

— Saint-Luc är min brors vän, förklarade hertigen, och i samma ögonblick som min bror och jag förena oss med hvarandra, bli hans vänner också mina vänner.

— Å, ers höghet, jag är alldeles förtjust öfver att höra er vara vid ett sådant sinnelag!

— Och du är alldeles säker på, att det är sant?

— För tusan! Jag är så säker på det som man gärna kan vara. Här har jag brefvet från Saint-Luc, hvari han meddelar mig dödsfallet. Men som jag kände mig lika misstrogen och tvifvelaktig som ers höghet, så har jag skickat min kirurg, doktor Rémy, till Méridor, för att konstatera saken och framföra mina sorgebetygelser till den gamle baronen.

— Död! Herr de Monsoreau död! upprepade hertigen. Död utan åtgörande.