— 216 —
De sista orden undsluppo honom lika obetänkt som förut uttrycket: “den käre Saint-Luc!„ En hemsk naivitet!
— Han har inte dött utan åtgörande, sade Bussy, eftersom Saint-Luc ju har dödat honom.
— Ja, ja — jag förstår, sade hertigen.
— Har ers höghet möjligen gifvit någon annan i uppdrag att döda honom? frågade Bussy.
— Visst inte! Och du?
— Å, jag — ers höghet! Jag är inte furste och kan således inte ge sådana uppdrag åt andra! Jag måste sköta dem själf.
— Å Monsoreau! Monsoreau! utbrast hertigen med sitt afskyvärda leende.
— Bevare oss, ers höghet — man skulle rent af kunna tro, att ni hyste agg mot den stackars döde!
— Nej, det gjorde väl snarare du!
— Jag? sade Bussy, i det han rodnade mot sin vilja. Nå, det var inte så underligt, om jag inte såg honom med blida ögon! Han var ju skulden till att jag en gång fick lida en oerhörd förödmjukelse af ers höghet.
— Kommer du ännu ihåg det?
— Ånej, ers höghet, det har ni nog sett! Men han var likväl er trotjänare och vän, ert allt i allo …
— Hör på, Bussy, sade hertigen, som till hvarje pris ville afbryta detta samtal, hvilket nu började genera honom, låt sadla våra hästar!
— Till hvilket ändmål?
— Vi bege oss till Méridor. Jag vill göra ett kondoleansbesök hos grefvinnan Diana. För öfrigt har jag länge funderat på att resa dit — jag begriper inte hvarför det inte har blifvit af förut. Men nu skall jag sannerligen inte uppskjuta det längre! Jag vet inte huru det kommer sig, men jag känner mig särskildt upplagd för att visa mig artig och älskvärd i dag.
— Sedan Monsoreau nu är död och jag inte längre behöfver frukta att han skall sälja sin hustru till hertigen, gör det mig verkligen ingenting att hans höghet får återse henne, tänkte Bussy. Om han gör någon attack mot henne, skall jag nog veta att försvara henne. Eftersom det erbjuder sig ett tillfälle att återse henne, vill jag också begagna mig af det.
Bussy gick ut för att ge befallning att hästarna sadlades.
En kvart senare, medan madame Cathérine sof eller låtsade sofva, för att hämta sig efter resans besvärligheter, steg hertigen jämte Bussy och tio andra adelsmän till häst, hvarefter den lysande skaran styrde kurs mot Meéridor med en glädtighet, som ungdom, vackert väder och blomstrande ängar alltid bruka framkalla hos både ryttare och hästar.