— 219 —
ni nämligen min räddare, tillade han och visade på Rémy, som förtviflad lyfte sina armar mot höjden och helst skulle ha velat dölja sig i jordens innandöme.
— Det är doktor Rémy, som mina vänner ha att tacka för att jag ännu är vid lif.
Oaktadt den unge läkarens upprepade vinkar, hvarigenom han ville förmå herr de Monsoreau att vara tyst, hvilket af denne uppfattades som hygieniska föreskrifter, berättade den sårade vidt och bredt om alla de skickliga och nitiska omsorger, som den unge kirurgen hade ägnat honom.
Hertigen rynkade ögonbrynen och Bussy fixerade Rémy med ett skräckinjagande uttryck i sina ögon.
Den stackars doktorn stod alldeles tillintetgjord bakom Monsoreau och gjorde oupphörligt en gest, som skulle betyda:
— Ack, ack! Det är inte mitt fel!
— Och för öfrigt har jag hört sägas, fortsatte Monsoreau, att vår unge doktor också träffade er döende en gång, herr de Bussy! Detta blir nu ett föreningsband mellan oss — ni kan räkna på min vänskap; herr grefve! När jag skänker bort min tillgifvenhet, gör jag det af hjärtat, och när jag hatar, gör jag det lika grundligt.
Bussy tyckte sig märka, att den blixt, som ljungade i Monsoreaus ögon vid de sista orden, var riktad mot hertigen af Anjou.
Men hertigen såg ingenting.
— Nåväl, sade han, i det han steg ur sadeln och räckte grefvinnan Diana sin hand, jag hoppas, att ni, sköna grefvinna, nu vill göra les honneurs för oss här i detta slott, som vi trodde försänkt i sorg, men som i stället är ett hemvist för glädje och tacksamhet. Ni, herr de Monsoreau, måste framför allt hvila! Det är de sårades privilegium.
— Ers höghet! svarade Monsoreau, det skall inte kunna sägas, att ni kom hit under Bryan de Monsoreaus lefnad och en annan än jag uppfyllde värdskapets plikter! Mina tjänare få bära mig omkring — och jag följer er öfverallt!
Man skulle kunna tro, att hertigen i detta ögonblick läste grefve de Monsoreaus innersta tankar, ty han släppte hastigt Dianas hand.
Grefve de Monsoreau andades lättare.
— Gå närmare intill henne! hviskade Rémy hastigt till Bussy.
Den unge ädlingen närmade sig Diana och Monsoreau smålog vänligt mot honom. Han fattade Dianas hand — och Monsoreau smålog fortfarande.
— Här har mycket förändrats, herr grefve, sade Diana halfhögt.
— Ack, hvarför är inte förändringen ännu större! suckade Bussy.
Den gamle baronen utvecklade naturligtvis hela sin storslagna, patriarkaliska gästvänlighet gent emot hertigen och hans följe.
