— 220 —
XXX.
OBEHAGET AF ATT BÄRSTOLAR KUNNA VARA FÖR BREDA OCH DÖRRAR FÖR SMALA.
Bussy höll sig ihärdigt vid Dianas sida. Monsoreaus välvilliga småleende hade gifvit honom en frihet, hvaraf han naturligtvis begagnade sig.
Svartsjukan förblindar ofta på ett håll, medan den ser för mycket på ett annat.
— Jag är den olyckligaste människa på jorden, sade Bussy till Diana. När jag fick underrättelsen om hans död, rådde jag hertigen att återvända till Paris och försona sig med de sina. Han gick in därpå — och nu stannar du här!
— Å, Louis, huru vågar du påstå, att vi äro olyckliga? hviskade Diana, i det hon lätt tryckte Bussys arm med sina fina fingerspetsar. Kan du glömma alla dessa sköna, härliga dagar, som vi ha tillbringat här tillsammans?
— Jag glömmer ingenting, Diana — tvärtom! Jag har alltför godt minne, och just därför känner jag mig nu så mycket mer beklagansvärd. Förstår du inte, huru jag måste lida af att bege mig till Paris? Jag blir ju hela hundra mil skild från dig! Mitt hjärta vill brista, Diana — och jag känner mig feg inför denna stora smärta.
Diana såg på honom. Hans ögon uttryckte ett så stort öfvermått af sorg, att hon sänkte sitt hufvud och försjönk i djup begrundan.
Den unge ädlingen väntade med bönfallande blick.
— Nåväl, utbrast Diana slutligen, om du reser till Paris, Louis, så reser jag också dit.
— Hvad! utbrast Bussy. Du lämnar herr de Monsoreau?
— Om jag också lämnade honom, så skulle han inte lämna mig, svarade Diana. Nej, nej — det är bättre att han följer med oss, Louis.
— Men sårad och sjuk som han är! Det är ju alldeles omöjligt.
— Jag lofvar, att han skall komma med.
Diana släppte hastigt Bussys arm och gick fram till hertigen, som tydligen var vid ganska dåligt lynne under det att han samtalade med herr de Monsoreau, hvars bår för öfrigt omgafs af Ribeirac, Antraguet och Livarot.
När Monsoreau såg Diana närma sig, klarnade han upp. Men denna ljusning blef af mycket kort varaktighet — den liknade en solstråles plötsliga frambrytande mellan två ovädersmoln.
