— 227 —
som man var så villig att ge de unga makarnas flykt till Anjou. Sedan hertigen nu också hade flyktat till denna provins, hade de båda makarnes vistelse på Méridor blifvit rent af stämplad som ett brott.
Kunde man icke anse herr de Saint-Luc som ett förebud för hertigen af Anjou? Hade icke han förberedt hertigens mottagande i Angers?
Midt i all denna oreda och uppståndelse på hofvet var Chicot nästan det enda upplifvande elementet. Han manade oupphörligt gunstlingarna att slipa sina dolkar och värjor till Hans allra kristligaste majestäts försvar. Och ehuru han låtsade ta allt på skämt, var han i grund och botten genomträngd af det djupaste allvar. Så småningom hade det också lyckats honom, att medelst sina ifriga och outtröttliga maningar samla en styrka, som var beredd att offra lif och blod för sitt land och sin kung.
