— 228 —
Under tider af särskildt politiskt betryck visade sig Henri alltid synnerligt mån om sin gemåls sällskap, och efter hertigens flykt såg man dem oupphörligt tillsammans. En eftermiddag, under det att kungen och drottningen intogo sin gemensamma supé, kom Chicot instultande bredbent och med stelt utsträckta armar som en »ryckgubbe».
— Uff! pustade han.
— Hvad är det? frågade kungen.
— Det är herr de Saint-Luc! pustade Chicot.
— Herr de Saint-Luc? utbrast hans majestät.
— Ja-a!
— Här i Paris?
— Ja-a!
— I Louvren kanske?
— Ja-a!
Kungen reste sig hastigt. Han var mycket röd i ansiktet och darrade i alla leder. Det var svårt att afgöra, hvad slags sinnesrörelse som uppskakade honom.
— Förlåt! sade han till drottningen i det han torkade sig om munnen med servietten och kastade den på en stol. Det är statsangelägenheter, som lägga beslag på mig, och de lämpa sig inte för kvinnliga öron.
— Ja-a, sade Chicot med höjd röst, det är viktiga statsangelägenheter!
Drottningen ville nu lämna bordet, för att hennes gemål skulle kunna vara ostörd.
— Nej, madame, sade Henri, var god och sitt kvar! Jag går in i mitt kabinett.
— Å, sire! sade drottningen med det ömma intresse, som hon troget hyste för sin otacksamme make, hetsa icke upp er, det ber jag er så innerligt!
— Ske Guds vilja! svarade Henri utan att lägga märke till den spefulla min, hvarmed Chicot tvinnade sina mustascher.
Kungen skyndade ut ur rummet och Chicot följde efter.
— Hvad vill han här, den förrädaren? frågade kungen upprörd, då de hade kommit utom dörren.
— Hvem vet? sade Chicot.
— Jag är öfvertygad att han kommer som deputerad från Anjou, som min brors ambassadör. Det vore just rätta vägen för en rebell! Han är en af dem, som fiska upp alla möjliga fördelar ur upprorets stormiga och smutsiga vatten. Och nu har han naturligtvis skaffat sig lejdebref, för att kunna saklöst komma hit och förhåna mig i mitt eget palats!
— Hvem vet? sade Chicot.