— 230 —
De öfriga voro nyfikna att få veta, hvad Saint-Luc ville vid detta hof, där de alla voro ifriga att rifva åt sig smulorna af den ynnest, han fordom åtnjutit, och ansågo honom ytterligt öfverflödig.
Med ett ord — allas väntan var stor. Och nu kom kungen!
Henri kom in helt upprörd och flämtande. Efter honom kom Chicot med allt det lugn och den värdighet, som kungen af Frankrike borde ha visat. Han fäste en pröfvande blick på Saint-Luc, hvilket kungen också borde ha gjort.
— Ni här? utbrast kungen häftigt till Saint-Luc, utan att i sin sinnesrörelse lägga märke till de kringstående.
— Ja, sire, svarade Saint-Luc enkelt och anspråkslöst och bugade sig vördnadsfullt.
Detta svar uppfattades så föga af kung Henri, och den unge ädlingens lugn och vördnadsfulla uppträdande tilltalade så föga hans af vrede förblindade sinne, att han utan känsla af aktning för andra eller af egen värdighet utbrast:
— Jag må säga, att er ankomst till Louvren är en bra obehaglig öfverraskning!
Efter detta brutala utbrott uppstod en dödstystnad omkring kungen
