— 231 —
och hans forne favorit. Man betraktade de bägge motståndarna med spänd uppmärksamhet.
Saint-Luc talade först.
— Sire! sade han med sin vanliga elegans och utan att synas fråga det ringaste efter kungens brutala utbrott, det förvånar mig blott, att ers majestät under nuvarande förhållanden icke har väntat mig hit!
— Hvad vill det säga? frågade Henri och rätade på sig med verkligt kunglig stolthet. Vid stora tillfällen kunde han antaga en min af ojämförlig värdighet.
— Ers majestät är ju i fara! svarade Saint-Luc.
— I fara! upprepade hofmännen.
— Ja, mina herrar! Hans majestät hotas af en stor, verklig och allvarsam fara, och han behöfver bistånd af till och med den ringaste bland sina tillgifna tjänare. I medvetandet om, att ingen hjälp härvidlag kan kallas öfverflödig, har jag kommit för att erbjuda ers majestät min ringa, men trofasta tjänst.
— Aha! sade Chicot. Nå, ser du nu, min son, att jag hade rätt i att säga: Hvem vet?
Henri III svarade icke genast. Han såg sig omkring på de församlade — och han såg idel upprörda och uppretade ansikten. Men han var förnuftig nog att inse, att det var afunden som talade ur de flesta.
Och däraf drog han nu den slutsatsen, att Saint-Luc hade gjort någonting, hvartill de öfriga icke vore i stånd, det vill säga någonting godt.
Men han ville icke ge sig alltför snart.
— Ni gör därmed ingenting annat än er plikt, herr de Saint-Luc, svarade han, ty ni är skyldig att tjäna er kung.
— Det är hvarje undersåte — jag vet det, sire, svarade Saint-Luc. Men under dessa tider är det många, som glömma att uppfylla sina skyldigheter. Jag kommer dock för att fylla min, och jag skall känna mig lycklig om ers majestät vill räkna mig bland sina gäldenärer.
Henri kände sig afväpnad genom Saint-Lucs blidhet och oryggliga underdånighet. Han tog ett steg emot honom.
— Ni kommer således tillbaka utan all annan anledning, än den ni nyss nämnde? sade kungen. Ni kommer utan uppdrag? Utan lejdebref?
— Ers majestät! sade Saint-Luc, som på kungens ton mycket väl hörde, att hans herre nu ej längre hyste vrede eller ogillande mot honom, jag kommer endast och allenast för att hals öfver hufvud återvända till er, till min rätta plats! Och nu kan ers majestät låta kasta mig i Bastiljen inom en timme och arkebusera mig inom två, men jag har likväl gjort min plikt. Ers majestät! Anjou är i fullt uppror, Touraine