— 236 —
tjocka fingrar helt och hållet begrafvas. Panurge vet knappast till sig af glädje och lycka.
Priorn och tre eller fyra andra dignitärer i klostret ledsaga honom vanligtvis på dessa utflykter. Man öfverbjuder hvarandra i att traktera Panurge med godsaker — en ger henne skorpor och en annan tårtor och bakelser, alldeles som man brukade ge honungskakor åt Cerberus, för att Pluto skulle bli mildare stämd.
Och Panurge håller till godo med allt, hon har en foglig natur. För öfrigt kan hon, som ej behöfver råka i extas, ej behöfver grubbla på predikningar och ej har andra traditioner att upprätthålla, än ryktet för envishet, lättja och böjelse för vällefnad, med skäl tycka, att hon ej har någonting att önska vidare; utan att hon är den lyckligaste åsna i världen.
Priorn betraktar henne med djup rörelse.
— Anspråkslös och mild — säger han, detta är en dygd hos den starke!
Gorenflot har fått veta, att man på latin säger ita då man vill säga ja. Hen begagnar sig i rikt mått af denna sin kunskap. Han svarar oupphörligt ita med ett eftertryck, som aldrig förfelar att göra effekt.
På grund af detta hans ständiga sysslande med latinet säger abboten emellanåt till honom:
— Ni arbetar bestämdt för mycket, käre broder, och det gör er nedstämd till sinnes.
Och Gorenflot svarar messire Joseph Foulon på samma sätt som Chicot emellanåt svarar hans majestät Henri III:
— Hvem vet?
— Våra måltider äro kanske litet för tarfliga, tillägger priorn. Vill ni, att vi skola byta om kock, käre broder? Ni vet ju, att Quædam saturationes minus succedunt.
— Ita, svarar Gorenflot oföränderligt och visar fördubblad ömhet mot sin åsna.
— Ni smeker er kära åsna så mycket, säger priorn. Kanske reslusten åter har vaknat hos er?
— Ack! svarar Gorenflot med en djup suck.
Ty det förhåller sig verkligen så, att det är det minnet, som är orsaken till broder Gorenflots tidtals återkommande nedslagenhet. Han, som i början hade ansett sin förvisning från klostret som en omåttlig olycka, hade under landsflykten lärt känna de oändliga och dittills för honom obekanta fröjder, som friheten medför.
Midt under hans nuvarande lycka känner han en mask gnaga sitt hjärta — begäret efter frihet! Friheten tillsammans med den muntre bordskamraten Chicot; Chicot, som han håller af utan att veta hvarför — kanske därför att Chicot har smort upp honom emellanåt.
