— 238 —
— Slagan, som tröskar säden, slår på samma gång sig själf, hviskade Gorenflot.
— Präktigt! Sublimt! utbrast priorn.
— Är jag nu fri — får jag gå? frågade Gorenflot ödmjukt.
— Ja, min son! Gå — och vandra alltid på Herrens vägar! sade den vördnadsvärde priorn.
Gorenflot lät nu sadla Panurge, på hvars rygg han hjälptes upp af ett par kraftfulla klosterbröder, och han lämnade klostret vid sjutiden på kvällen.
Det var samma dag som Saint-Luc hade kommit från Méridor. Hela Paris var upprördt genom underrättelserna från Anjou.
Gorenflot red först nedåt rue Saint-Etienne, hvarefter han tog af åt höger och skulle just passera Les Jacobins, då Panurge plötsligt ryckte häftigt till, emedan en tung hand gaf henne ett slag på länden.
— Hvem där? frågade Gorenflot förskräckt.
— God vän! svarade en röst, som munken tyckte sig känna igen.
