— 244 —
— Nej! Men det kan ju hända, att man talar om saker, som herr grefven ej bör höra, inföll Gertrude, som nu tyckte, att han måste komma Diana till hjälp.
— Huru så?
— Af två skäl.
— Hvilka då?
— Dels kan man ju säga saker, som inte intressera herr grefven, och dels sådana, som intressera för mycket.
— Af hvilket slag var det, som doktor Rémy sade till grefvinnan?
— Af det sista — det som skulle ha intresserat herr grefven för mycket:
— Hvad var det doktorn sade till er, madame? Jag vill veta det.
— Herr grefve — jag sade, att om ni fortsätter att bete er som nu, så är ni död innan vi ha hunnit tredjedelen af vägen till Paris.
I facklornas dystra sken såg man Monsoreaus ansikte bli likblekt.
Diana teg med tankfull min.
— Han väntar på er här bakom, sade Rémy så lågt till Diana, att hon knappt kunde urskilja det. Sakta er häst, så kommer han fram till er.
Rémy hade talat så lågt, att Monsoreau endast hörde ett mumlande ljud. Han vände på hufvudet med häftig ansträngning och såg, att Diana var tätt bakom bärstolen.
— Om ni gör en enda sådan rörelse till, herr grefve, sade Rémy, så svarar jag inte för ert lif.
Sedan någon tid hade Diana blifvit underbart modig. På samma gång som kärleken vaknade i hennes hjärta, föddes där också den djärfhet, som af en älskande kvinna ofta drifs för långt. Hon höll in sin häst och väntade.
I samma stund hoppade Rémy af hästen, lämnade tygeln till Gertrude och gick fram till bärstolen, för att sysselsätta den sjuke.
— Låt mig känna er på pulsen, sade han, jag kan slå vad, att ni har feber.
Fem minuter därefter var Bussy framme hos Diana.
De båda älskande behöfde inga ord för att förstå hvarandra. De omfamnade hvarandra ömt under tystnad.
— Du ser, att om du reser, så följer jag efter! sade Bussy slutligen.
— Å, hvilka härliga dagar och nätter, då jag vet, att du ständigt är i min närhet! utbrast Diana.
— Om dagen måste vi akta oss, så att han ej får se oss!
— Ja, ja! Du måste då följa efter på afstånd. Men vid en och och annan krökning af vägen kan jag ändå få se en skymt af dig, min Louis! Jag kan få se broderierna på din jacka glimma i solen, jag kan få se din näsduk vifta en hälsning till mig — och allt skall säga mig,