Den här sidan har korrekturlästs

— 247 —

Bärstolen fördes framåt som förut.

— Hvad skriker han för? utbrast Gertrude. Madame är ju här bredvid mig! Det är nog bäst att madame rider fram och svarar, fastän grefven bestämdt ropar i feberyra.

Diana svarade ej, men förde sin häst fram i ljusskenet från facklorna.

— Å, Diana — hvar har ni varit? flämtade Monsoreau.

— Hvar skulle jag ha varit, om inte här bakom er?

— Men jag vill, att ni skall rida här bredvid mig! Lämna mig inte!

Och Diana hade ej längre något skäl att hålla sig bakom. Hon visste, att Bussy följde efter. Om nattens mörker hade genomträngts af en enda månstråle, skulle hon ha kunnat urskilja honom.

Så kom man till närmaste hviloplats.

Monsoreau stannade där några timmar, men sedan ville han fortsätta färden.

Han var angelägen att aflägsna sig från Angers.

Allt emellanåt upprepades uppträden af samma art, som det vi nyss ha skildrat.

Och Rémy sade för sig själf:

— Nå, om han kväfs af raseri, så skadar det inte min läkareära.

Men Monsoreau dog icke. Han hade tvärtom blifvit mycket bättre, då han efter tio dagars förlopp anlände till Paris.

Rémy var utom all fråga en synnerligt skicklig läkare — kanske till och med skickligare, än han själf hade velat.

Under den långa färden hade Diana gjort allt för att genom sina ömhetsbetygelser försöka bekämpa Bussys stolthet.

Hon förmådde honom att lofva att aflägga besök hos hennes man och dra fördel af den vänskap, som herr de Monsoreau hade erbjudit honom.

Det fanns ju en helt naturlig förevändning för ett besök, nämligen att fråga efter grefvens hälsa.

Rémy skötte grefven och bar biljetter till grefvinnan.

— Jag är Eskulap och Merkurius i samma person! sade han för sig själf.


XXXIV.
HURU HERTIGENS AMBASSADÖR BLEF MOTTAGEN VID HOFVET I PARIS.

Emellertid hade hvarken madame Cathérine eller hertigen af Anjou uppenbarat sig i Louvren, och ryktet om oenigheten mellan de båda bröderna fick dag för dag allt större vikt och betydenhet.