— 248 —
Kung Henri hade icke fått något som helst budskap från sin mor, och i stället för att lugna sig med det gamla bevingade ordet: Inga nyheter, goda nyheter! sade han tvärtom, skakande på hufvudet:
— Inga nyheter, dåliga nyheter!
Och hans gunstlingar tillade:
— Hertigen har dåliga rådgifvare, han har troligen kvarhållit änkedrottningen som gisslan.
Dåliga rådgifvare! Detta var sannerligen den enda förklaringen på såväl Henri III:s som hans tre företrädares besynnerliga regeringssätt.
Dåliga rådgifvare hade Charles IX haft, då han, om icke anbefallde så åtminstone tillät Bartholomeinatten. Och dåliga rådgifvare hade François III, då han anbefallde massakern vid Amboise.
Dåliga rådgifvare hade Henri II, denne far till fördärfvade ättlingar, då han lät bränna en massa kättare och konspiratörer innan han själf ljöt döden genom Montgomerys lans.
Man vågar ju icke säga till en kung:
— Ers majestäts bror har uselt blod i sina ådror. Han följer de gängse traditionerna inom er familj — han vill störta er från tronen, sätta er i kloster eller förgifta er! Han vill handla mot er på samma sätt, som ni har handlat mot er äldste bror, och som denne gjorde mot sin — så som er mor har lärt er alla att handla mot hvarandra,
Nej! En kung — synnerligast på den tiden, i det sextonde seklet — skulle ha upptagit dessa förklaringar som förolämpningar, ty på den tiden var en kung ännu en man. Senare tiders civilisation ha gjort honom till ett fac-simile af Gud, såsom Louis XIV, eller till en oansvarig myt, såsom de konstitutionella regenterna.
Och därför sade nu Henri III:s gunstlingar till sin herre:
— Hertigen af Anjou har dåliga rådgifvare!
Och då det icke fanns mer än en enda, som hade tillräckligt inflytande, förstånd och kraft att kunna råda hertig François, så var det mot Bussy som hela den storm af ovilja riktades, hvilken dag för dag blef allt ursinnigare och när som helst kunde bryta lös.
Under de allmänna öfverläggningarna försökte man finna medel att afskräcka från krig, och under privata rådslag talades det endast om medel att åstadkomma död och fördärf. Så spreds hastigt ett rykte, att hertigen af Anjou hade skickat en ambassadör.
Hvarifrån kom detta rykte? Genom hvem? Hvilken hade hör det först? Och af hvem?
Lika gärna skulle man kunna undersöka, huru hvirfvelvinden rör upp dammet på landsvägen, som man kan spåra grunden till ett rykte i en stor stad.
Det förefaller, som om det skulle finnas en dämon, som ger somliga rykten vingar och sedan släpper ut dem i rymden.
