— 249 —
När det rykte, vi nyss nämnde, kom till Louvren, blef där en oerhörd uppståndelse.
Kungen reste sig, likblek af vrede, och hofmännen följde, som vanligt, i öfverdrifven grad sin herres exempel. De skuro tänderna af raseri och svuro ohyggliga eder.
Det skulle icke vara lätt att redogöra för allt hvad de svuro på, men bland annat var det, att antingen ambassadören vore gammal eller ung, så skulle han fängslas, mördas, brännas, spetsas och hackas i småbitar, hvilka sedan skulle skickas omkring till alla rikets provinser som en varning för att väcka kungens vrede.
Och gunstlingarna fingo dubbelt brådt med att hvässa sina dolkar och värjor mot murarna. Chicot ensam lät värja och dolk stanna i sina slidor och försjönk i djupa tankar.
När kungen såg Chicot fördjupad i eftertanke, kom han ihåg, att narren en gång vid ett kritiskt tillfälle, som sedermera redde sig, hade haft samma åsikt som madame Chathérine, och att deras mening hade varit den rätta.
Han trodde sig däraf kunna sluta, att Chicot representerade visheten i hans omgifning, och han beslöt därför att fråga honom om råd.
— Sire, svarade narren efter en stunds mogen eftertanke, antingen skickar hertigen af Anjou hit en ambassadör, eller också gör han det inte.
— Guds död! for kungen ut. Det behöfs väl inga grubblerier för att komma till ett så enkelt resultat.
— Tålamod, min son, tålamod! såsom er höga moder, den Gud måtte bevara, brukar uttrycka sig.
— Det bästa beviset på tålamod är väl att jag hör på dig! sade. kungen.
— Och om han nu skickar en ambassadör, fortsatte Chicot, så är det därför, att han tror sig kunna göra det. Och tror han sig kunna göra det, han, som är så försiktig, så är det därför, att han känner sig stark — och känner han sig stark, så måste vi handskas varsamt med honom. Man måste respektera den, som har makten i sin hand — lura honom gärna, men lek inte med honom. Låt oss ta väl emot deras ambassadör och visa oss förtjusta öfver hans ankomst! Det förbinder till ingenting. Kommer du ihåg, huru din bror Charles omfamnade amiral Coligny, då denne kom som sändebud från hugenotterna, hvilka också trodde, att de hade makten i sin hand?
— Du gillar således min bror Charles’ politik?
— Visst inte — förstå mig rätt! Jag anför bara ett faktum och jag tillägger: Om vi sedermera komma i tillfälle att gripa — inte en stackars sate till härold eller ambassadör, utan hans höghet hertigen själf i kragen — han, som utom de tre Guiserna är den ende
