— 251 —
— En munk? Den som du har talat om förut?
— Alldeles! Du har lofvat honom ett abbotstift.
— Jag?
— Herre Gud! Det måtte väl vara det minsta du kan göra för som har gjort så mycket för dig!
— Är han fortfarande lojal?
— Han dyrkar dig, min son! Apropos — om tre veckor ha vi Kristi Lekamens fest.
— Än se'n?
— Jag hoppas, att du arrangerar en liten nätt procession till dess?
— Jag kallas ju Hans allra kristligaste majestät, och det är min plikt att ge mitt folk goda exempel i fråga om religionen.
— Och du låter oss väl, som vanligt, göra uppehåll i stadens fyra stora klosterkyrkor?
— Naturligtvis!
— Däribland i Sainte-Geneviéve, eller hur?
— Ja! Jag ämnar besöka den kyrkan som numro två i ordningen.
— Godt!
— Hvarför frågar du det?
— För ingenting alls. Jag är bara nyfiken af mig. Men nu vet jag allt hvad jag ville veta. Och nu skall jag sofva en stund!
Men just som Chicot hade lagt sig riktigt bekvämt, för att ta en lur, hördes ett häftigt oväsen i slottet.
— Hvad är det för buller? frågade kungen.
— Nå, det måste stå skrifvet i ödets bok, att jag inte skall få någon ro, klagade Chicot. Du får visst lof att hyra rum åt mig ute i staden, Henri — för Louvren har då rent af blifvit omöjligt att bebo.
I detsamma inträdde kaptenen för vakten. Han såg helt förvånad ut.
— Hvad är det? frågade kungen.
— Ers majestät, svarade kaptenen, det är hans höghet hertigens sändebud, som anländer till Louvren.
— Med svit? frågade Henri.
— Nej, han kommer alldeles ensam!
— Då får du lof att visa dig dubbelt så vänlig mot honom, Henri! Det är tydligen en tapper man.
Kung Henri ansträngde sig för att kunna visa ett skenbart lugn, men hans ytterliga blekhet röjde, att han var ett rof för stark sinnesrörelse.
— Säg till, att hela hofvet skall samlas i stora salen, sade han, Och jag skall kläda mig i svart! Sorgdräkt passar bäst, när man är nog olycklig att nödgas underhandla med sin bror genom ambassadör.
Hans befallningar blefvo genast åtlydda.
