— 252 —
Hofvet samlades och kungen tog med mörk och dyster uppsyn plats på sin tron.
Kring tronen trängdes massor af hofmän med bistra miner.
Allas ögon riktades mot galleriet, ty därifrån skulle kaptenen för vakten införa hertigens sändebud.
— Sire, sade Quélus hviskande till Henri, vet ni hvem ambassadören är?
— Nej — och det intresserar mig inte!
— Det är herr de Bussy! Kan man tänka sig en större förolämpning?
— Jag kan inte inse, att det ligger någonting förolämpande alls i det, svarade kungen, bemödande sig att bevara sin själfbehärskning.
— Det är ju möjligt, att ers majestät inte ser det, men vi se det så mycket bättre, förklarade Schomberg.
Henri svarade ej. Han kände med sig, att vrede och hat skummade omkring hans tron, och inom sig var han glad öfver att ha ett sådant bålverk mellan sig och sina fiender.
Quélus bleknade och rodnade om hvartannat, han stödde båda händerna mot värjfästet.
Schomberg tog af sig handskarna och drog sin dolk till hälften ur slidan.
Monsoreau mottog sin värja af en page och spände den på sig.
D'Épernon vred upp sina mustascher ända upp till ögonen och ställde sig bakom sina kamrater,
Henri smålog och lät sina gunstlingar hållas. Han erfor samma välbehag som en jägare, då denne hör sina hundar hetsa ett ädelt villebråd.
— Låt honom komma in! sade han,
Vid denna befallning blef det dödstyst i den stora salen, där man likväl hade en förnimmelse af att kungens vrede sjöd nästan hörbart.
Så hördes steg ute i galleriet jämte ett stolt klingande af sporrar.
Bussy steg in med högburet hufvud, lugn blick och hatten i handen. Han tycktes icke fästa någon uppmärksamhet vid dem, som omgåfvo hans majestät.
Han gick rakt fram till kungen, bugade sig djupt och afvaktade under tystnad, att hans majestät skulle tilltala honom. Hans hållning var frimodig och stolt, men denna stolthet var någonting rent personligt — ädlingens stolthet, som på intet sätt kan förolämpa kungens majestät.
— Ni här, grefve Bussy? Jag trodde er vara långt borta i det innersta af Anjou.
— Jag har varit där, ers majestät, svarade Bussy men som ni ser, har jag återkommit till Paris.
