— 254 —
— Å! Herr Chicot! Det gläder mig att se er, svarade Bussy. Huru mår herr de Saint—Luc?
— Förträffligt! Han är för närvarande ute på en promenad i parken med sin grefvinna.
— Och detta var allt hvad ni hade att säga mig, herr de Bussy? sade kungen.
— Ja, sire. Om jag skulle ha utlämnat något af betydenhet, så skall hans höghet hertigen utan tvifvel ha den äran att själf meddela det.
— Det är bra! förklarade Henri.
Han reste sig och gick utför tronens trappsteg.
Audiensen var slut och grupperna började skingras.
Ett enda ögonkast upplyste Bussy om att han var omgifven af de fyra gunstlingarna — han var liksom innesluten i en lefvande cirkel af hat och hot.
Kungen hade gått till andra ändan af salen, där han förde ett lågmäldt samtal med sin kansler.
Bussy låtsade om ingenting och fortsatte att tala med Chicot.
Men det såg ut som om Henri III vore delaktig i en komplott att isolera Bussy. Han ropade på Chicot.
— Kom hit, Chicot! Jag har någonting att säga dig!
Chicot bugade sig för Bussy med den artighet, som var ett tydligt bevis på hans adliga börd.
Bussy besvarade bugningen med samma elegans och stod sedan ensam i den hotande cirkeln.
Hans ansiktsuttryck förändrades ännu en gång. Inför kungen hade han varit lugn, mot Chicot hade han varit artig. Nu blef han rent af förekommande. Han vände sig till Quélus, som tog ett steg emot honom, och sade:
— Goddag, min bäste herr Quélus! Vill ni göra mig den äran att säga mig, huru det står till hemma hos er?
— Inte synnerligen bra, herr Bussy! svarade Quélus.
— Ack, min Gud! utbrast Bussy som om denna underrättelse bedröfvade honom på ett alldeles särskildt sätt. Men hvad har då händt?
— Det är någonting, som besvärar oss alldeles kolossalt, svarade Quélus.
— Är det så? sade Bussy med förvåning. Men ni och de edra — i all synnerhet ni, herr Quélus — måste väl vara tillräckligt mäktiga att kunna frigöra er från detta “någonting”.
— Ursäkta, sade Maugiron och knuffade undan Schomberg, som också närmade sig, för att deltaga i ett samtal, hvilket lofvade att bli
